Hon verkade åtminstone säker på att hon ville ha honom. Det var han ju inte bortskämd med precis. Fast ett tag var jag helt säker på att hon inte längre skulle vilja ha honom när hon fick honom. Det vore så typiskt. Men jag hoppas att de blev lyckliga tillsammans.

Visst var hon det. Och hanterade det genom att köra med Watanabe och vara rätt egocentrisk. Vilket han inte verkade vuxen. (Eller var det jag som satte mig i hans ställe? Förresten heter det kanske wasabi, den där gröningefärspastan. Nåja.)

Hm... Jag kanske inte är så bra på att märka om människor är manipulativa?

Nej, och det bidrog väl till hans sårbarhet det med. – Jo, jag fick också det intrycket, kanske ett par gånger.

Visst var hon också värd någon, det är inte det. Inte med någon. Men hon kunde ha träffat någon som hade hjälpt henne bättre med att ta ansvar för sina egna känslor (eller tvingat henne till det?) med mindre risk att bli sårad själv. Eller kunde inte (hade inte vågat), vilket hon i så fall inte hade varit ensam om...

Fan också. Med "visst var hon det" menade jag tillitsskadad osv. Men det kanske du förstod?


Bra fråga. Kan ställa mig själv en del liknande när jag är piggare...

Så sant, så sant... Konturlös, jo, det var han nog. Och lite hudlös. Men samtidigt skyddad av något slags avstängdhet mellan varven.

EDIT: Jo, efter ett tag fattade jag att det var det du menade.

Tur med folk som börjar lära sig en...

Jo, det också.

(Känner igen, på sätt och vis, men mig har kanske inte det motsvarande skyddat så mycket som bidragit till min aspiga osäkerhet. Eller något. Folk gör saker som genom en dimslöja, man känner saker som genom en dimslöja, allt blir så mycket svårare att bedöma, risken ökar att plötsligt både göra fel och få någons (kanske också sedan länge uppladdade) kniv i sig genom dimslöjorna... förutom att man går miste om upplevelser och lärdomar om mänskligt samspel.)

Estetiken fascinerade mig också, förresten. Filmens och miljöernas. Det sparsmakade och det överlastade mitt uppi varandra, och den där japanska tredimensionaliteten sammansatt av en förvillande mängd tvådimensionella plan. De "tarkovskijska" långa yttre-inre-ladskap-åkningarna.

Så sofistikerat! Jag fascinerades av att de hade fått till sexscener som kändes. Och så ville jag bo på det där psykstället i bergen.

Urballare där. Jag som är så trött, då måste ju försöka skärpa mig ordentligt...

Men om det kan vara någon tröst så håller jag med om de båda sakerna (också). En mozartsk lätthet i sexscenerna. Och det landskapet, o ja!

Jag är alldeles för trött för att vara sofistikerad. Borde nog gå och lägga mig. Men du fortsätter på den sofistikerade banan du... Mozartsk lätthet. Jo jo, för all del. Fast jag tyckte nog att det fanns en hel del smärta bakom "lättheten" i så fall.