... och tack för en och annan delad suck och välbehövligt skratt. Orange också – en debattör med riktigt gott gry i sig. I ett sammanhang där jag brukar sakna, hm, får man skriva "kvalificerat"?, sällskap och som jag egentligen borde lämna för någon bättre syssla i en livssituation som verkar likna den du beskriver. (Fan, hoppas det är okej att en dödstrött och "blyg" person skriver sådant så här i en tråd...)

Jo, det kan ju vara att man fastnar på AF, om man väl gett sig in i debatten. Har väl mer allmänt lätt att fastna i det jag nu av någon anledning kommit i gång med en dag. Ett sätt att ta det är att uppfatta det lite som lyx, en billig sådan i så fall. I alla fall jag har ju faktiskt inga större krav på prestationer, som det är - mer än jag av någon slags gammal vana (och i likhet med så många andra) värderar mig själv i allt för hög grad efter vad jag presterat.

Ja, det var väl tack vare sällskapet som jag klarade det så pass länge. Vill även jag ge Orange en eloge.

Apropå det där sista - om dödstrött och "blyg" - så hoppas jag att den gemensamma erfarenheten bidrar till att vi "blyges" något mindre för hur vi har det, varigenom vi kanske just blir något mindre trötta och "tillbakahållna".

Passar på att instämma i alla de fina orden ni skrivit om varandra kors och tvärs. Jag har inte orkat vara så där trevlig på ett tag nu, men jag tänker de där grejerna jag också. Får bara inte till orden. Är ganska rejält utarbetad för närvarande.

Idag har jag

- deltagit i två koncentrationskrävande jobbseminarier, på engelska.

- råkat kläcka ur mig en kommentar som verkar leda till ett gemensamt skrivprojekt med vår eminenta tysk-amerikansk-kanadensiska psykolog-filosof-språkligt orienterade gästforskare.

- tackat ja till att vara reviewer för en internationell tidskrift.

- läst en väldig massa vetenskaplig text.

- skrivit på min egna försenade text.

- röjt litegrann i pappershögarna som hotar att kväva mig både hemma och på jobbet och på väg fram och tillbaka mellan hem och jobb.

- äntligen lärt mig hitta till biblioteket via kulverten.

- börjat återupprätta ett tidigare väfungerande system för planering/kontroll/organisation av min tillvaro, ett system med märkta plastfickor som bygger på planering i både tid och rum (vad som måste göras var och hur akut det är, och vad som skall fraktas från jobb till hem eller vice versa, och vad som alltid måste följa med mig vart jag än tar vägen... bland annat).

- hittat en del grejer som jag länge undrat över var de är - och INTE hittat annat som jag verkligen behöver...

Låter som en väldig massa. Det har du verkligen gjort bra.

Och en del av det som kommer bör vara roligt eller kunna ligga till grund för roliga saker, om man bara har det såpass organiserat, inklusive sin energi, att man orkar ta in glädjen.

Tack, Zombie! Ja, det kanske är en del, faktiskt. Men fortfarande alldeles för dåligt organiserat. Jag hatar att organisera!!!

Skulle det gå, på ett eller annat sätt, att få någon organiseringshjälp på jobbet? Studenter kan ju få det, åtminstone i teorin; men skulle deras funktionshinder plötsligt upphöra när de kommer på andra sidan katedern? Och arbetsplatser ska kunna erbjuda handikappanpassning, har jag för mig. (Och var nu inte självutplånande när du grunnar över det!)

Har redan kollat upp det, och: Nope! Vi anses inte höra hemma på andra sidan katedern. Och om vi ändå råkar hamna där, beror det på att vi inte har tillräckliga svårigheter för att motivera hjälp. Typ.

Eller så har helt enkelt ingen med befogenheter överhuvudtaget tänkt tanken. Därför finns inga sådana rättigheter i systemet. Och finns inga rättigheter fästa på papper, så finns de inte. Allting måste nämligen bekostas av ett specifikt "projekt", och budgetarna följer strikta schabloner som inte tillåter utgifter utöver det vanliga såvida de inte finansieras separat (vilket kräver rättigheter - och därmed pengar från universitetet centralt).

Med andra ord: jag är en anomali.

Men min projektledare professorn brukar hjälpa mig med organisering ibland (prioriteringar i första hand). Och så ser han till att vissa uppgifter passerar förbi mig till någon annan bättre lämpad, vilket ger avsevärda lättnader. Dock går det inte att komma ifrån att det allra mesta av det allra tråkigaste tråkgörat (sådant som lägger sig på hög och får min hjärna att bara stänga av) är sådant som jag måste klara av själv. Det låter sig helt enkelt inte göras av någon annan, eftersom det bara är jag som kan fatta alla relevanta beslut.

... och nu tog det extra tid att svarva ihop svaret. Kan också hända att du har berättat det förut och jag har glömt det. Men det är ju typiskt. (Ett typiskt uråldrigt både systematiskt och personligt mentalt hjon- och idiotsynsfel bland annat, antingen det gäller föreställningar om oss eller bara tanklöshet.)

Jo...