Skickar en hög med kramar till db:s skara också - de verkar vara trevliga busungar. Och en mer omvårdande del av mig vill snyta de osnutna med mjuka näsdukar.

Någon som vågar klappa min inre hyena?

*klapa hyena*

*krama barn*

*lipa sång*

Modigt! Jag har själv inte riktigt kommit underfund med vad hyenan vill, och den har ju rätt rejäla tänder... Men det känns inte som att den blev arg. Den låter sig nog klappas på nåder.

Skicka den kan du alltid: Det kramglada barnet blir glatt i alla fall.

Det där barnet som vill skrika och ha sönder saker är nog också samma barn som alltid kör i maxfart på cykel även när det skulle kunna vara lämpligt att sakta in lite.

*skickar*

*en vink i farten till cykelbarnet följer med på köpet*

Min dagsform är förvirrad. Jag håller på att analysera en episod av desorientering och har vad vi etnografer brukar kalla "gone native". Det är så många lager av oklarheter och komplicerande omständigheter i den där interaktionen (inte bara p.g.a. demenssjukdomen, utan också p.g.a. oklarheter i miljön och komplicerade skiften i fokus och flera parallella skeenden som rör till det också för de friska deltagarna) att jag blir alldeles rörig i skallen av att försöka beskriva den.

Nu är jag väldigt spänd på hur mitt fiskexprement ska smaka. Det kan bli succe eller världens flopp.

Hoppas det blir gott då, kullan.

Usch, vad jobbigt det är när tankarna liksom inte vill stanna kvar i skallen! Brukar ni andra också känna er förvirrade på det sättet? Det är som att alldeles för många processer är igång samtidigt med alldeles för fragmenterad hårddisk och dåligt ramminne.

Kan man defragmentera hjärnan?