*försöker förstå*

Behöver det ha med dissociation att göra då - ifall man har ett inre barn eller inte?
Eller alla har väl ett inre barn men ifall man behöver ta kontakt med barnet eller inte.

Nu fattar jag inte ens själv vad jag menar...

Jag måste nog läsa på om dissociations-begreppet, har undvikit den tråden av någon anledning. Det är väl snarare så att mitt inre barn ofta är jag och mitt vuxna jag kämpar för att få herreväldet då barnet alltid trasslar in sig i svårigheter av sällan skådat infantilism.

Jag vet inte.
Vad finns i andra änden av dissociation? Svåra personlighetsstörningar? När det redan är splittrat.

Fast det lär vara genom att se, acceptera och kommunicera med delarna som man faktiskt blir integrerad. Om man inte är det från början alltså, utan har delar. Det blir inte värre, mer fragmenterat, av att släppa fram dem - snarare tvärtom.

(När jag orkar och hinner skall jag nog flytta detta till dissociationstråden, om ingen misstycker.)

EDIT:
När det är splittrat är det dissociation, vad jag förstår, och det kan man ha i olika grad och på olika sätt. Fast jag har bara börjat läsa om det här. Om man har balans med sitt inre barn så har man inte dissociativa delar. När det pågår maktkamper mellan olika delar kan man nog ha stor nytta av att se dem som just dissociativa delar och försöka få dem att kommunicera och samarbeta. Så länge man försöker tränga undan en del kan den få väldigt stor makt.

Jag kan verkligen rekommendera boken som jag skriver om i tråden om dissociation (minns inte titeln eller författarna på rak arm). Det står en hel del om att hantera trauman också.

Måste kila nu, skall på seminarium på ett annat campus och vet inte ens var lokalen är.

Jag skulle säga att jag har tre barn inom mig (och, nej, jag är inte gravid med trillingar):
- ett barn som bara vill kramas och bli hyllat av alla
- ett barn som bara vill skrika och ha sönder saker
- ett barn som bara vill vara för sig självt och pyssla med sitt

De tre slåss hela tiden om herraväldet över min kropp och troligen är det så att inget av dem sitter inne med det fullständiga svaret på vem jag faktiskt är. Jag är dem alla och ingen av dem och antagligen också något helt annat samtidigt. Inget av mina inre barn har full koll på hur verkligheten ser ut, så deras blick måste filtreras genom mitt vuxna, reflekterande jag och blahablaha.

Mhm, visst låter det fint i skrift... i verkligheten är det väl snarare troligen som så att jag låter alla mina barn härja fritt som de vill eller så låser jag in dem i källaren utan mat i flera veckor, månader, år, vilket de konstigt nog alltid överlever.

Dagsform stressad förgäves, kommer dessutom att vara stressad i övermorgon. Vilket kanske kullkastar det roliga-om-jag-inte-vore-så-trött-och-stresskänslig som var tänkt till dagen efter. (Tog fel på dag för ett stressigt måste.)

Proppmätt

ja, jäklar i min låda det är bra med inre barn, även om de är osnutna odrägliga och en massa annat som börjar på "O" som ovuxet ovårdat omättligt otröststligt ohärbärgerat ohemma ohämmat ofreudianskt obarnsligt bla bla bla o.s.v.

Har själv en massa knytt&oknytt av bortbytingar som bor i källaren/brunnen/svarta hålet/garderoben till salu för den som saknar ett inre barn.

Inre barn är för mig ett begrepp som jag vill vårda och ta ansvar för även om jag glömmer mig och i bland inte vet hur man gör eller är för stressad för att uppmärksamma behovet av den försummade omvårdnaden...

Kan inte låta bli att tänka på tex Barbro Hörberg SkåGustav eller Hjalmar Söderberg... jo Hjalmar Bergman och Jan Myrdal och "hen" och Gud och Ähh alla stora och små barn då, såväl levande som döda och ännu ofödda.

Vet väl inte vad jag ville skriva med det här annat än att "lill( )" i mig tyckte jag skulle göra det innan jag betalar hyran + räkningar m.m och gör alla andra måsten som barnet i mig inte vill bry sig om, jo hunden min tycker det är skitkul med ett litet barn att regera över så det får endast ske under mitt vuxna jags bemyndiga bemyndigande övervakning

db

Ingen Edit här då jag i övrigt håller med.

Det känns jobbigt att vara från pojkvännen. Det blir en jobbig vinter känner jag redan.

Förstår hur du känner det!

*fniss*

Får man skicka en kram till det kramglada barnet från mitt inre barn (som just nu är på bättre humör), eller blir de andra arga och irriterade då?