Jo, onekligen.

Finns kramar för ett inre ledset barn. Låter futtigt och vet inte om det är just det som behövs, men. Blev påmind om att jag har ett själv också.

Och/eller en uppmuntrande puff ut i världen ett tag.

Mitt inre barn tar tacksamt emot kramar och kramas gärna tillbaka. Andra delar av mig tycker dock att hon är rätt fjollig och borde ta sig i kragen. Men eftersom hon fogar sig och låter andra göra sitt om hon får känna sig lite omhuldad, så börjar de bli lite mer välvilligt inställda - precis såsom förutspås i boken om dissociation som jag läser (referensen står i den tråden).

Man ska verkligen ta sitt inre barn på allvar, inget knasigt i det.

Undrar vad mitt inre barn vill? Hon känns ständigt arg, närmast på bristningsgränsen faktiskt.
Eller - hur fasiken får man kontakt?

Jag är kramlängtande jag oxå men jag är tyvärr kräsen på leverantören. Jag ska åka upp om drygt en vecka och kramas med den utvalda.

Jag började ju drömma om mitt, men det tydligaste var nog när jag läste om att kommunicera med sina inre dissociativa delar och somnade mitt i - och sedan vaknade med en insikt. Och nu har jag börjat känna känslorna, parallellt med mer vuxet fungerande. Inte vet jag om jag gör rätt, men det känns som framsteg. Om man har en tendens att dissociera skall man välja ut föremål i sin omgivning att fokusera på för att känna sig grundad här och nu, och då välja föremål för varje eventuell delpersonlighet. Ens inre barn kan vilja ha något som känns mjukt och ombonat, t.ex., så jag har en jättehärlig pasjminasjal runt halsen. Den går bra att klappa på vid behov. ( )

Det förespråkas att man skall börja med att tala till sina delar, utan att nödvändigtvis förvänta sig svar. Och så skall man försöka sätta sig in i vad de tycker och tänker om saker och ting utifrån sina olika perspektiv - men börja med nuet, INTE gamla trauman.

Tanken är alltså - jag har ju läst om det här men ändå inte processat så att det fastnar och förankras i mitt eget inre - att det finns ett barn i mig, ett barnsjäl som är barnet jag en gång var?
Det blir så förbannat abstrakt för mig så jag kan inte relatera!

Kan man istället för begreppet ett inre barn säga att det finns en kärna av instinkter, automatiska tankar som reagerar på vissa känslor och blir till beteenden som är omogna - som hos ett barn, som hos det barn jag en gång var?

Eller missar jag något essentiellt i begreppet då?
Jag behöver förstå det här.

Det är ju inte säkert att du har dissociativa delar. Du kanske helt enkelt är mindre splittrad. Men det du säger låter i vilket fall som helst mycket vettigt. För mig går det kanske lite längre än till att bli automatiska oreflekterade beteenden, då vissa delar är så i konflikt med varandra (av tidigare överlevnadsskäl) att jag inte upplever dem samtidigt. Inte så att jag har minnesluckor från när någon annan personlighet har tagit över, utan mer som att olika delar dominerar vid olika perioder och då stänger andra ute.

De stängs känslomässigt ute alltså, men kan fortfarande generera handlingar oreflekterat, står det i boken. För även om man inte känner det som den delen känner, så gör den det. Och genom att stänga den ute, så hänvisar man den till att sitta fast i "trauma time" och fortsätta att uppleva allt om och om igen. Typ.

För den som har behov av det, eller täckning för det, finns ju också den vitsen att göra en person av den man var i tidigare viktiga livsfaser att det blir... just en person: något påtagligt, tydligt avgränsat från andra drag man har, någon som kan tala med en, och därför lättare att komma någon vart med. Och också en hjälp att minnas och vid behov återuppleva saker som kanske skulle ha varit svåra att komma åt annars.

Precis som en person i verkligheten kontra bara ett diffust knippe egenskaper som man inte kan veta vart de hör, var de börjar och slutar, hur talföra de är eller vad de egentligen begriper.

Sedan kan det väl hända att man inte är så byggd inuti eller ser saker så att den metoden är den bästa, eller att annat, som måste röjas först, ligger i vägen, eller kanske att man behöver integrera och för Guds skull inte uppmuntra till ytterligare fragmentering av sig. Föreställer jag mig iallafall, med visst stöd i vad jag har sett av folk.