Det började med att farsan skulle ansöka om patent på ett nytt verktyg som han uppfunnit. Till en början såg jag händelserna som på film och jag tänkte när jag såg, och kände igen, verktyget att "Jaha, var det farsan som uppfann det.".
Verktyget såg ut ungefär så här:
Farsan pratade med en receptionissa som försöte prata som "gubbarna på golvet" med uttryck som "gropgubbarna" (personer som arbetar i en smörjgrop), vilket dock farsan genomskådade och högt anmärkte på ("Det heter inte.." och så vidare...). Jag tyckte att han tog i lite väl mycket. Vi blev hursomhelst hänvisade till den ansvarige utredaren/chefen och gick vidare.
Nu var vi på en firma som marknadsförde nya verktyg och farsans uppfinning hade på ett ställe ersatts med lika många vanliga skruvmejslar för att visa hur mycket plats man sparade i fickan. Det var meningen att vi skulle vänta där på besked om någon ville köpa farsans verktyg - och jag tror att vi skulle bo där tills detta skedde. Det hördes plötsligt ett hurraliknande rop i fjärran och en av de anställda kom springande (han såg ut lite som hyrmördaren i Olaf Ittenbachs "The Burning Moon", som jag dock bara har sett klipp ur (jag planerar inte att se hela)) och var tokig på ett snällt sätt: Han ticsade och ylade och samlade ihop kartongbitar i en stor hög framför entrén.
Jag gick på toa och toaletten, som stod mitt i rummet, var en konstig skapelse: den påminde om en sönderslagen flygel i miniformat med slangar och motorer och elkablar och -kontakter och en bunke längst ned som samlade upp det centrifugerade avfallet. Jag riktade strålen mot vad jag trodde var rätt ställe och tänkte att "fan, kan de inte någon gång ha en riktig toalett". Några skippade detaljer senare var rummet plötsligt större och hade stora fönster längs väggarna. Jag försökte gömma mig, men överallt var det fönster och folk som tittade in på mig. Till slut sket (*hihi*) jag i det och gjorde vad som behövde göras.
En dörr öppnades från köket och Andreas Lundstedt kom in i rummet; vi skulle på en dejt. Han pratade om någon med otrevliga egenskaper, men som kände igen alla möbler och kunde säga vem som designat dem, vilket tydligen helt och fullt kompenserade: Andreas Lundstedt sade "Åååh!". Han hade mycket mjukare drag i verkligheten med bland annat en mindre näsa än på TV. Jag kunde inte låta bli att titta beundrade på honom och tänkte säga att "han var mycket sötare i verkligheten", men lät bli.
Vi gick genom en foajé och någon sade till Andreas Lundstedt: "Jaha, du med moajett.", och pekade åt vilket håll vi skulle gå. Jag tänkte i drömmen att "moajett" var detsamma som "moatjé". Andreas Lundstedt knixade lite bögigt och vi gick vidare. Automatiska skjutdörrar som fastnat bände jag upp med vad jag högt benämnde som "mankraft" (Andreas Lundstedt fnissade lite förväntansfullt). Till slut kom vi fram till den sista kontrollen med en skylt som förkunnade "Man of Mars" (en film om en superhjälte som idag skulle premiärvisas för särskilt inbjudna). Andras Lundstedt försökte släppa in oss genom en kodlåst glasdörr (glasdörren var helt fristående och omgiven av midjehöga rep istället för väggar och jag tänkte att vi kan ju ta oss in via en lucka mellan repstolpen och korridorsväggen, men tänkte att "jaja, vi kan väl vara lagliga"), men det lyste rött; vi hade tydligen hamnat fel och vände därför tillbaka.
På vägen tillbaka var det samma trasiga skjutdörrar som vi var tvungna att bända upp. Andreas Lundstedt hade bytts ut mot min bror. Bakom en skjutdörr stod en grupp människor och ville bli insläppta, men den anställde, som stod mellan dem och dörren, vägrade. Vi skrattade lite och bände upp skjutdörrarna; folket strömmade in. Stora paket på lastpallar skulle rullas in och det ansågs självklart att vi skulle hålla upp dörrarna, vilket vi också gjorde. När detta var klart var min bror en tvådimensionell pappfigur på en affisch föreställande ett grönt dvärgtroll, till formen ganska likt
"the yellow kid", fast grönt dårå. Han rörde sig fortfarande normalt.
Brorsan tappade ett affischlager av skyddande plast, men han tycktes inte behöva det. Sedan var vi på en återvinningsstation och skulle lämna in tidningar. En av behållarna var till för begagnade yxblad, vilket jag tyckte var lite olämpligt.