Var du det?
Det var hemskt mycket mygg och broms på den där ön, blev biten överallt och så var det långa vandringsleder. Alltför långa i trettiograders hetta.
Så jag kom aldrig så långt som till Ellan utan stannade på Riddarskäret och smällde upp ett tält där med utsikt över den oändligt blåa horizonten. Sedan skulle vi nästföljande dag gå till Singö kyrka och därifrån vidare till lotsstationen men tog istället bussen hem efter två timmars sittande under en parasoll utanför mataffären...det var lite misslyckat det hela fast första dagen/kvällen var fin.
I kyrkan hade de en predikstol från 1500-talet som jag blev helt betagen i. Lade handen mot det nötta virket och tyckte mig känna århundraden fladdra förbi, en flyktig kontakt med gamla människosjälar och deras olika öden.
När jag stod där med handflatan mot den flagnande målarfärgen slog det plötsligt i dörren ut till farstun (eller vad det kan tänkas heta i en kyrka?) utan att någon varken kom in eller gick ut. Inte synligt iaf. Men det kändes som att det var någon där som gläntade på den tunga träporten.
Tystnaden i gamla kyrkor är ofta väldigt speciell. I denna träkyrka var det en brusande, susande tystnad som fyllde den svala luften.
...shut up förresten!