Och allt detta om de där preliminära rönen stämmer, som sagt.


Ja alltså... jag får ju egentligen inte säga det här... men den moderna sortens snuskhumrar lär faktiskt härstamma från experiment som CIA genomför i samarbete med tefatsfolk för att inplantera hummergener i oss så att vi blir odödliga.

Hummrar är ett ganska stationärt djur, så den skulle nog stormtrivas i en lugn tillvaro.

Humm humm i en hummertråd... tror jag han sjöng, han winnerbäck!

Dessutom har de inte mycket till nervsystem. De är på gränsen för vad man kan mena med "kännande varelse".

Tja, det är väl just en sådan koppling man inte kan göra utan vidare. Såvida vi inte definierar "kännande" avhängigt av "har komplext nervsystem", "har människoliknande nervsystem" eller så – varvid vi ratar det viktiga element av varelsens egen upplevelse som är det första vi tänker på till vardags. Bäst att erkänna att den där nervsystemsparallellen är ett jämmerligt provisorium till kompensation för bristande empati, tycker jag. Även om den kanske är det bästa vi kan för vissa ändamål.

Och varelsens egen upplevelse kan vi vi inte veta vad som krävs för. Såvitt någon vet (såvitt jag vet). Eller hur en upplevelse med en eller annan sorts, enklare eller komplexare, nervsystem, skulle... upplevas.

En del forskare eller "spekulanter", läste jag någonstans, var rentav inne på om nervsystemet kanske snarare hade en gallrande, bromsande eller strukturerande funktion för intryck som i grunden togs emot på något helt eller delvis annat sätt. I så fall kanske huvudregeln skulle vara att ju enklare nervsystem desto mer upplever man. Givetvis förenklat även det, då, men i alla fall.

Och sedan blir ju frågan vad det är man upplever, hur det nu än ser ut. De mönster vi tar för givna (från att det är tråkigt att leva i en trång hink, om inte ett sådant liv redan ryms inom ens naturliga instinkter, till att det är ett entydigt ont att bli dödad och uppäten för ett djur, men inte för en växtdel som inte växten skapar just för att ätas upp) kanske inte ser ut riktigt så överallt.

Vilket inte ska tas som propaganda för att bete oss som vi tycker oetiskt. Nog tycker jag vi är skyldiga att bära oss så väl som möjligt åt där. Men att vidga perspektiven kan väl aldrig vara skadligt. Eller, hm, sällan åtminstone...

Det är förstås riktigt att vi inte säkert kan dra såna slutsatser. Finns inget kriterium för att direkt bedöma subjektiva upplevelser, bara indirekt genom att titta på nervsystem eller motsvarande. Att låta komplexiteten i en varelses kapacitet att behandla information vara ett mått på saken är ett bekvämt sätt att motivera varför vi får döda myror men inte utan vidare hundar. Det är dock egentligen dåligt av flera skäl, dels förstås att vi aldrig kan veta helt vad sambandet mellan nervsystem och upplevelser är, men också att uppenbart icke-tänkande system kan ha större beräkningskapacitet än människan. Superdatorer kan förväntas ha det inom ett par årtionden.

Huruvida det är hjärnans komplexitet eller något i de enskilda nervcellernas funktion som ger oss medvetande är inte klart, och många (de flesta?) tror/befarar att det aldrig går att veta. Är det strukturen som jag föredrar att tro så skulle man kunna tänka sig att växter och maskiner också kan tänka, men säkert på ett sätt som inte är enkelt jämförtbart med människans om de inte är speciellt utformade för att likna oss. Alla mentala egenskaper tenderar att vara definierade på ett antropocentriskt vis eftersom det inte finns någon annan att fråga om saken. Intelligens är ett annat exempel, påståendet att människan är det mest intelligenta djuret blir då självuppfyllande. Det är också ett problem för att bygga övermänsklig maskinintelligens, de övermänskliga dragen strider mot att den ska kunna kommunicera med och förstå människor.

Generellt bygger medlidande för djur på deras människolikhet. Om man vill utöka det till fler slags liv måste man hitta något mer abstrakt lidandebegrepp som går att generalisera ännu mer. Man kan tänka sig beräkningskapacitet i andra medier än nervsystem, kanske i kemiska processer inuti celler eller i den sociala strukturen i en myrstack. Myrstackar har hyfsat avancerat minne på kollektiv nivå trots att det saknas på individnivå. Man skulle förstås kunna säga att komplexitet i andra system än nervsystem också är för antropocentriskt men då finns nog ingen möjlighet alls att bedöma grad av medvetande längre, det skulle bli någon sorts metafysisk livskraft som inte kan mätas. Det har förstås varit ett effektivt sätt för primitiva folk att leva i balans med omgivningen. Men det är fortfarande så att människan godtyckligt dikterar villkoren.

Informationsteoretiskt går det nog att konstruera någon kvantitativ medvetandegrad som varierar kontinuerligt från död materia till människor och kanske högre, frågan är då om den stämmer med vad vi önskar av ett sånt mått. Det är svårt att komma ifrån antropocentrism när allt saken egentligen handlar om är hur människan ska behandla allt annat som lever. Men vi vill ju gärna reducera oss själva till ett specialfall av allmänna principer, det har funkat rätt långt. Det har dock blivit svårt när det gäller själva tänkandet.

Håller väl med i det mesta, tror jag. Ett par kommentarer såhär på stört:


... vilket är ett reellt bekymmer på grund av alla vittnesbörd som verkar enklast att tolka som att de gäller "metafysiska" fenomen. Även om man riskerar dumstämpel om man påpekar det. Att det skulle vara en atavism i våra egna hjärnor, en gammal genväg till önskvärda beteenden, ungefär som man kan se känslor i stället för analytiskt intellekt som, är ju bara en hypotes av många. (Precis som det också är att ha en så reduktionistisk syn på känslorna.)

Överhuvudtaget är möjligheten av saker vi inte ens (eller bara med största svårighet och hos några få individer) kan föreställa oss ett problem – "metafysiska" eller ej naturligtvis. Även i att konstruera maskiner intelligentare än vi, för övrigt. (Och vad nu "metafysiska" betyder, för det är ju bara en slasktrattsbenämning.) I fler sammanhang än det här, men det syns ju bra just när man talar om medvetande.

Att leva för evigt verkar rätt långtråkigt i längden, tycker ni inte?

Jo. Åtminstone i en och samma form.

Samtidigt är jag rädd för att dö eller sluta finnas till.

Jag tror inte att man bara slutar att finnas till. Men man kanske inte fortsätter att vara en och samma själ som vandrar vidare, som individ. jag tror att vi egentligen är ett, allihop, men att vi delat upp oss för att kunna uppleva oss själv (resten av Gud, tillvaron, typ) utifrån och ur olika perspektiv.