Jeanette Winterson menade (enligt min tolkning) att kärleken även kan vara pålitlig, dagligen återkommande - som solen som aldrig sviker utan troget står kvar medan jorden gör sin bana runt den och ömsom skymmer, ömsom blottar dess ständiga närvaro.
Istället för den nyckfulla och ogripbara kärleken som i sin helhet och till sin fulla kraft medvetet invaderar en först när den hotar att gå, eller redan är, förlorad.
Varje mening, varenda en, som hon uttalade, var som ett statement, ett begrepp! Jag är kär - igen.
Zombie; Jag får också ångest över allt som jag rimligtvis inte hinner med att kolla upp, läsa, leta fram. Men det inspirerar också!
Man kan rimligen inte hinna och mäkta med allt.
Fast somligt måste jag ta tag i, jag har inte ens läst Kafka eller dylikt för bövelen! Inte vad jag kommer ihåg iaf. Förstår ni nivåskillnaden här, den är horribel.
Men nu ska det ske. Tråkigt att mitt bibliotekskort är låst med ett saftigt belopp i böter...
Skrivdisciplin föds ur ett behov av att vara
någon. Vem är du? Vill du att någon ska se
dig, denna någon - så skriv!
Eller hur funkar det för er?
)Den engelska varianten ja.
