Nä, sedan är det förstås till stor del tack vare medicin som jag inte känner mig direkt ångestfylld.

Åh, jag känner för att köpa blommor. Har inga alls just nu.

Bra att du tar det på allvar. NPF:are har ju ofta dålig stresstålighet och kanske närmast obefintlig återhämtningsförmåga efter utbrändhet, i synnerhet med de krav som ställs i vår kultur. Ovanpå då att man särskilt med asperger redan är överbelastad hela tiden av intryckstolkning, kompensationsstrategier och diverse påtvunget trots mot sin natur i en grad som vanliga enter inte har en susning om. Och sådan där konstighetskänsla (småtjall med immunförsvaret kan vara ett annat tidigt tecken) finns det vad jag vet inga metoder att undersöka, eftersom man inte vet vad det är för fysiologiska tecken man ska titta efter.

Så det behöver inte vara psykosomatiskt bara för att du verkar frisk. Jag är också frisk enligt de prover och undersökningar jag har lyckats utverka. Men efter drygt ett halvt liv av att försöka komma någon vart som "normal" är jag helt under isen i fråga om både fysisk och mental ork (även kreativitet), kan inte göra de enklaste saker utan att tvinga mig, har bokstavligen nästan noll koncentrationsförmåga kvar, och någon hjälp från vården tycks inte finnas att få när det har gått så långt. Inget jag skulle önska min värsta fiende. (Möjligen då fiender till "mänskligheten", som ett sätt att oskadliggöra sådana som Hitler...)

Och det här vet långtifrån ens alla i NPF-vården om. Så var noga med att själv ta ansvar för det.

Men kanske har du redan sett mig tjata om det på AF, brukar ju göra det ibland...

Ojdå. Det låter ju rentav litet lockande. Får höra också vad den ljusexpert som hjälper mig med ännu "pågående" flytt säger. Ska fösöka komma ihåg att vidarebefordra eventuella kommentarer.

Det är så ledsamt att höra att du har det så. Och ja, jag vet att jag måste vara på min vakt, jag har ingen förmåga att klara riktig stress. Har aldrig haft, vilket alla som känner mig vet.

Jag har varit täppt i näsan och snorig ett år och blir febrig när jag gjort för mycket. Vet att det är dåliga tecken.

Edit: Min största farhåga just nu är att jag inte ska få någon asperger-diagnos. Det låter nog märkligt, frågan är ju varför man vill ha en diagnos, men jag tänker att jag kan bli tagen på allvar om jag får en. Jag har ganska bedrövliga erfarenheter av vården och är ändå bara 21.

Tack för sympatin, eller vad man säger. Den värmer.

Ledsamt att höra om dig också. Men samtidigt hoppfullt, eftersom du är så ung ännu och både vet och begriper så mycket. Du verkar ju också ha så ovanligt små problem att ta till dig insikter, ha så mycket egen drift att göra det. Det är verkligen inga dåliga redskap.

Jag tänker på det varje gång jag träffar folk som har det svårt antingen irl eller på nätet, att det är så himla orättvist. Varför ska fina människor alltid lida?



Det kanske är så. Jag tycker nog jag kan vara väl navelskådande och egocentrisk men det för säkert något gott med sig.

Passa dig, Orange - snart kallar de dig för tant!

Skulle ta det som en komplimag. Gillar tanter.

Det gör jag också, faktiskt. Tycker bara inte om att bli förväxlad med en.

Ja, den risken finns ju förstås. Passa sig den som bryr sig.

[edit]Redan kommenterat. Okej, det får stå kvar...[/edit]

Orange, jag har ju inte träffat dig irl (och vet inte heller vad, säg, enter kanske kan missförstå om dig) – men inte fagerlund tycker jag du verkar egocentrisk här.