Tack, det hade jag inte lagt märke till.

Jo, det är klart. Skönt att det hjälper iallafall.

Satt in innanfönster med fönstervadd klister remsor och hela alltihopa, försökte förklara att
det var kärringgöra, och min hustru skrattad hela vägen hem !

hälften kvar och fan vad jag känner mig duktig!

Varvat studier med att fundera på grejer som hände imorse. När jag och dottern skulle gå ut imorse ville hon i vanlig ordning inte ha jackan på sig. Jag lirkade lite, försökte distrahera henne och sådär. Det hjälpte inte, hon skrek att hon inte ville ha jackan på sig. Till sut fick jag på henne den iallafall då det verkade som hon förstod att vi inte skulle gå ut om hon inte fick den på sig. Så fort hon fick på sig jackan började hon dra ner dagkedja och säga "av, av". Vi gick ut till hissen och där började hon gråta för att hon inte fick av sig jackan, "inte ha jackan, inte ha". Hon sjönk ihop och grät på ett uppgivet sätt och försökte få av sig jackan som om den var en tvångströja.

Jag undrar hur jag ska hantera sådana situationer. Jag vill ju inte att hon går utan jacka när det är kallt och jag vet av erfarenhet att hon inte verkar kunna bli så kall att hon självmant vill ta på sig jackan. Vet inte heller om det är vanlig trots eller om det är något liknande det jag hade när jag var liten. Jag "tålde" bara aningen för stora plagg och kunde inte ha kragar eller halsdukar, kände mig kvävd annars.

Jag hade förresten redan förstört hennes morgon lite genom att ta på mig fel byxor. När dottern vaknar är det första hon säger "mamma på sig kläder" och då tar jag alltid på mig svarta mjukisbyxor, vilka dock låg i tvätten idag. "Mamma itte på dom byxor!". Det däremot gick över ganska snabbt.

Min spontana tanke är om det kan vara någon sensorisk överkänslighet, som du också verkar inne på. Kvävdhetskänsla eller skavande tyg, etikett, sömskarvar, dragkedja, ofrihet i rörelserna, vad som helst. Till och med sådant som fel färg (som ger "ont" i ögonen) har jag hört från folk. Prova med andra plagg (tjock tröja, annan sorts jacka...)?

Eller att hon faktiskt har en högt ställd kroppstermostat, alternativt är dålig på att känna av kyla?

Många aspergare (och folk åt det hållet, antar jag) kan ha sådana här problem. Hade själv sådana när jag var liten.

Ja, jag ska absolut testa andra plagg. Det kan ju mycket väl vara sensorisk överkänslighet men ibland är jag rädd för att jag utgår från att hon är precis som jag var, trots att exempelvis det här kanske bara är vanlig trots. Det är därför jag funderar så mycket och ifrågasätter mig själv i tanken hela tiden; påminner mig själv om att hon är en egen individ och att det kan finnas många anledningar till ett visst beteende. Inte för att jag nödvändigtvis behandlar henne olika beroende på varför hon uppvisar ett visst beteende, men ändå. Så är hon ju i en ålder där hon kan prata ganska bra men ändå inte alltid uttrycka vad hon känner.

Förresten, hoppas ingen stör sig på att jag "tänker högt" här ibland. Jag förväntar mig inte svar på precis allt jag skriver, så ni vet. Sedan vet jag att jag har en tendes att överanalysera men jag undrar om det inte är bra att göra det när det gäller föräldraskap ibland.

Jo, det lömska är ju att det kan vara "vanligt trots" också. Integritetstestning, ställföreträdande frustration, vad vet man. Jag tycker det låter alldeles utmärkt ansvarskännande att vrida och vända på sig själv som förälder och relationen med sitt barn och försöka förstå sitt barn. Finns väl ingen sorts relation som är viktigare än den mellan ett barn och dem som har vård om det.

Tänker högt är vi väl fler som gör här. Eller provar oss fram, och vad det nu kan vara. Vore väl litet onödigt att inte utnyttja en sån här plats om man vill?

Ah, den åldern!
Vinterkläder till barn som inte vill ha kläderna på sig kommer jag väl ihåg.
Jag var inte heller säker på varför döttrarna inte ville ha vissa plagg på sig (ena var kinkig ibland och oftast med ytterkläder och den andra alltid med alla kläder).
Jag tvingade på dem kläder ändå, strumpor och skor mm. trots gråt och skrik. I varjefall när det var vinter - man dör inte av överkänslighet och kläderna har man av en anledning här i den kalla Norden.
Men å andra sidan vet jag att vi föräldrar ofta är för sjåpiga och tror att barnen fryser och far illa av kylan när de kanske inte ens gör det...

Nu är den jättekinkiga åtta år och är fortsatt kinkig, speciellt med strumpor och sådant som sitter åt. Men det händer fortfarande att hon får lov att ta på sig vissa plagg som inte känns helt bra. För det mesta lägger sig det värsta obehaget efter en stund.

Ska man verkligen "odla" den där överkänsligheten?
Jag tänker mig att den hindrar henne på ett sätt som inte är okej, därför får hon försöka stå ut en stund och se om den lägger sig. Och oftast gör den ju det.
Ibland är hon dock mycket bestämd över att hon aldrig mer ska ta på sig ett visst plagg och då är det ju bara att acceptera.

Från en sak till en annan så har jag varit på kalas igen med ena dottern, den här gången var det lasergame för hela slanten. Under tiden satt jag och dränktes under en kakofoni av ekande barns skrik (vrål!) i lekhusdelen av lokalen.

Det känns mycket märkligt allting, som att något snart imploderar. Gissar på att när jag väl kan slappna av så sover jag i hur många timmar som helst igen.

Edit: Ekande barns skrik. Barn kan eka. Visst?