Jag kanske bara har tittat på för många Wallander-filmer senaste tiden?
Tänk att hon, Wallanders dotter i filmen, tog livet av sig sedan.
Hon är väldigt vacker i filmerna.

Så livet kan bli.

Inatt drömde jag en massa mardrömmar, kanske delvis p.g.a. obehaget när ritalinet gick ur kroppen men också för att et har hänt så mycket omtumlande sedan jag fick mina diagnoser. Det passade väl på att komma ut i ett svagt ögonblick.

Jag drömde en massa mardrömmar om boendestöd (som jag kommer att få framöver). I mina drömmar gjorde de bara allting svårare för mig, t.ex. genom att sätta på radion i alla rum, men med avstängningsknapparna nästan otillgängliga bakom möbler och element. I drömmarna var min motorik (ännu) mycket sämre, och jag slog i mig i saker och välte saker när jag försökte stänga av. De respekterade aldrig min vilja heller. Och så lämnade de mig innan jag fått hjälp med det jag egentligen behövde hjälp med - och dessutom med kaos efter sig i form av radiobuller och annat.

Jag fick också följa boendestöden i deras arbete en dag (för att jag skulle få inblick i vilka tjänster de kunde erbjuda tror jag). Det var på någon form av särskilt boende, med flera som bodde tillsammans. Där var det väldigt kaotiskt, och klienterna var ganska otrevliga att ha att göra med verkade det som (de benämndes konsekvent som klienter i drömmen). Plötsligt började boendestöden prata med varandra om hur jävliga de här klienterna var och hur illa de tyckte om dem. Jag blev bestört, och frågade om det fanns klienter närvarande. Jag var inte helt klar över vilka som hade vilken roll. Jag fick som svar att inga klienter var närvarande - de hade lämnat rummet. Jag drog en lättnadens suck över att klienterna inta hade behövt höra det där, och tänkte att jag förstod att även de professionella kunde behöva lufta negativa känslor emellanåt. Men så överväldigades jag plötsligt över sorg både över de professionellas falskhet och över att de hade uttalat sig i så kränkande ordalag gentemot de här klienterna, liksom av insikten att de skulle kunna prata om mig så där. Jag brast ut i en pipande gråt som svämmade över, och jag föll ihop på golvet, där jag blev sittande med min gråt. Nu kom klienterna tillbaka. En av dem skällde på mig för att jag satt där och lipade - jag borde ju be om ursäkt istället. Jag blev förtvivlad och pep att jag ju inte hade gjort något. Klienten fortsatte med en harang som jag inte kunde följa. Jag kände mig tillintetgjord.

Lite senare gick en talgdank upp för mig om att klienten hade misstagit mig för en av de professionella. Det gjorde mig lättad att det varit ett missförstånd. Jag förklarade för mannen i fråga att jag också var klient. Han verkade acceptera det, och kände att jag lyckats kvala in i gruppen, om än på nåder.

Sedan var det en massa annat som hände. Det är rörigt, och jag minnst inte riktigt. Jag var i alla fall på besök någonstans, men i drömmen kunde jag inte ta mig någonstans utan en kontaktperson. I lägenheten i fråga fanns en gammal barndomsvän och en killkomps som bott inneboende hos mig under studietiden (han var med i samma teatergrupp och hade troligen asperger han också, fast odiagnostiserad). Killkompisen hade en katt och en gammal tax i drömmen, och de tydde sig till mig. Jag var rädd att skada taxens rygg när den ville komma upp i mitt knä. Det var något med en tavla också, men vad minns jag inte. Det dök upp människor från andra perioder av mitt liv, och de såg mig i ett sådant skick att jag inte kunde göra någonting på egen hand. Mitt senaste ex var också där. det blev stelt, för han var fortfarande kall mot mig efter att jag avslutat vår relation. När han gått började andra män att baktala honom och skratta bakom hans rygg, De ställde närgångna frågor till mig om hur han hade varit i sängen. Jag sade iskallt att jag inte tänkte kommentera den saken, men de bara skrattade. Den där efterblivna tjejen kunde de ju ändå inte ta på allvar. De baktalade honom ännu värre. Till slut fann jag mig tvungen att snorkigt anmärka att om de nödvändigtvis måste veta det så brukade han ge mig 30 orgasmer i genomsnitt per tillfälle. Då blev de faktiskt lite långa i synen.

Sedan skulle vi iväg, alla vi osjälvständiga och efterblivna (det kändes så i drömmen) med våra respektive kontaktpersoner. Vi klarade knappt av att gå själva, vinglade runt. Det hade blivit mörkt ute, och det var vinter. Vi skulle gå över en gräsmatta som var täckt av blöt bucklig is, och den skulle vi över. Jag hamnade på efterkälken. min kontaktperson var redan långt framför mig, och jag befann mig bokstavligen på hal is. Jag kunde inte hålla balansen alls och kunde inte gå rakt. Jag snyftade ynkligt som ett litet barn som inte hinner med sin mamma och är rädd att hon skall försvinna.

Jag drömde om Aspieforum. Att det reggat sig två nya medlemmar som båda hade väldigt enkla men samtidigt avundsvärt fina avatarer. De var båda extremt vältaliga och skrev helt underbara inlägg.

Underförstått var det dags för mig att lämna forumet, det fanns inte plats för tramsiga inlägg längre.
Jag blev rätt orolig och nestämd.

Det kändes definitivt på något sätt. En era var slut.

Nu drömde jag ännu konstigare. Relationsdrama i flera led.
Det förekom hångel.

Måste snabbfånga en dröm:
Slog ihjäl en nattfjäril med blåa pärlemorsvingar. Den blåa skimrande färgen fastnade på mina fingrar och var så vacker att jag smorde in hela min hand med blå pärlemorsstoft från den stackars fjärilens vingar. Min högra hand.

Innan den blå fjärilen kom det en annan nattfjäril som lämnade rosa pärlemorstoft efter sig som jag också strök på min hand i tunna skimrande streck.

Jag satt just och nickade till vid datorn några sekunder och drömde att en morgonrocksklädd Google[bot] inte vågade gå ut i köket, eftersom jag satt och sov vid matbordet. Han vankade fram och tillbaka på stället.

Jag drömde att jag hittade gammaldags, riktiga ballongdäck. Det hänger ihop med att mitt bakdäck fått en reva på grund av slitage efter 20 års användning. Jag köpte nya "ballongdäck", men de är inte lika ballongiga

För rätt många nätter sedan nu så drömde jag om en stor byggnad igen.
Många rum och olika utrymmen, det var någon sorts gammal skola, tror jag.
Nu var en del av lokalerna omgjorda till förmån för en konstutställning av något slag.
Det var en labyrintisk underjordisk gång som ledde in i byggnaden också.

Långa svepande gardiner och jag som gick runt och letade efter något/någon. Jag tror att det var på Schueberird.
Det här drömde jag alltså innan den botaniska exkursionen.

Hur som så gömde jag mig bakom de tunga gardinerna och kikade ut genom flera fönster eftersom det var underförstått att personen skulle dyka upp på grusplanet utanför.
Kommer inte ihåg om någon kom eller inte.
Men det var ett nervöst väntande.

Det var en hel del trappor också, jag gick upp och ned för dem inne i byggnaden. Och en hel del obekvämt folk som fick mig att känna mig främmande och utanför.

Höst var det också och mörk sen kväll, lätt regn i luften. Gatlyktor mellan fortfarande gröna bladverk, grova ekstammar, dystert.

Det kan ha varit en aspergersammankomst.

Nu senast drömde jag att jag hjälpte en pojke, vars pappa var hundpsykologen från tv4+, hålla fast och döda två skelett och en zombie med kniv. Därefter åtalades jag och pojken för mord. Domstolsbyggnaden var en liten samlingssal i trä som liknade en medeltida domstol. Min försvarsadvokat var Angela Merkel, som blev förbannad när jag svarade ärligt på frågan om jag var rasist mot zombies och skelett. Hon ville försöka bevisa att morden inte hade rasistiska förtecken, vilket de inte hade. Egentligen hjälpte jag bara pojken som hade blivit attackerad. Till slut sade Merkel att jag troligen skulle frikännas eftersom zombies och skelett inte är riktiga människor och det därför inte kan klassas som mord.

Det är brott mot griftefriden.