He he... När jag var liten var jag väldigt stor i käften. En gång stoppade jag in tre hela klementiner i den (skalade). Det gick bra tills jag började tugga; citrusjuice som kommer ut genom näsan är inte någon angenäm upplevelse. Detta fick jag för övrigt precis häromdagen berätta för min son så att han skulle slippa göra samma upptäckt. Han fann det omåttligt roligt.

Dessutom skrev jag det där mailet till psyk om min medicinering som jag lyckats glömma alldeles för länge... bara för att få ett automatgenererat svar om att människan är i tjänst först en bra bit in i nästa vecka, men ändå. Jag misstänker starkt att stora delar av personalstyrkan på psyk håller på att gå in i väggen, eller redan har gjort det.

Då är det dags att börja bena i den där ansökan om befordring till fast tjänst då... den som visade sig kräva att jag har examinerat en fortbildningskurs som jag har skjutit på i... två år... eller mer? Usch, så jobbigt! I vilken ände börjar man? Jag måste så klart göra den där sista fördjupningsuppgiften som jag inte lyckats förmå mig att ta tag i. Vilket kräver att jag för tredje gången ber om att få plats på en ny omgång av kursen. Eller kan jag göra annorlunda??? Be om alternativ examination med hänsyn till mina diagnoser??? Kan man det när det är man själv som är läraren? Läraren som måste gå kurs om att vara lärare. Och med fokus på just examination. Det känns som lite... gungfly. Minst sagt.

Hm, det kan ju också vara bra att informera berörda parter om att den där enkla lösningen de tänkt sig med att ge mig tjänsten befordringsvägen kanske inte funkar så sär smidigt som planerat... och att göra det i så pass god tid att den paniklösning de måste ordna istället inte behöver ske med alltför mycket panik...