När jag läste det ovanstående kom jag att tänka på något jag härförleden läste av Werner Aspenström i den postumt utgivna
Reflexer, Artiklar & essäer i urval av Nina Burton. I den ingår
En dag i september, där WA vandrar runt i de marker och den kultur som han lämnade bakom sig men där hans bror blev kvar (vet ej om han hade flera bröder, utgår här bara från den texten). Läsvärd läsning (i det mindre formatet, endast fyra sidor) som så ofta, och aktuellt för många av oss än i dag.
Ett par citat från senare delen, som aptitretare:
"Jag vänder hemåt. [Efter vandringen, min anmärkning för att förtydliga.] Jag borde känna vemod, övertygad som jag är om att aldrig kommer att klättra upp på den här bergknallen. Vemodet vill inte infinna sig. Vad som återstår är väl snarare att tacka berget, skogen, tjärnen, stigarna och ladorna för visad gästfrihet nu och i det förgångna. Men hur skall det gå till? Förmodligen är de måttligt intresserade av enskilda besökare och deras sentimentaliteter. Jag får nöja mig med att tacka min bror för lånet av stövlarna."
"Varför hamnar man i en viss bana, leds in och blir kvar i ett spår, t. ex. skrivandets? I motsats till andra jag läst om kan jag inte ärligen hävda att jag redan vid sju eller tolv eller ens vid sjutton års ålder drömde om eller var fast besluten att syssla med det jag så småningom kom att syssla med. Åtminstone i dag ångrar jag bittert att jag på grund av fåfänga, kompensationsbehov, ordlystnad eller vad det nu kan ha varit för drivkrafter kom att ägna mig åt s k litterär verksamhet och därmed riskerade att bli indragen i det s k kulturlivet med dess porösa samhörigheter, ögonvittne till dess revirstrider."