Min tanke med det här är följande, näste man/kvinna som känner att den
vill fortsätta berättelsen kopierar det som finns och skriver nästa bit själv, nästa
person gör likadant. det skulle kunna bli rätt spännande efter ett tag tror
jag, kom igen nu!
Kritik kanske skulle skrivas i "kritik till berättelsetråden" som inte finns än.
Anita gick ut från det tomma ekande huset, ekande av minnen och nu tomhet ändå log hon när hon stod där på altanen och såg den stora eken där gungan hängde, hur många gånger hade hon inte stått där och knuffat på sina döttrar som som skrattat och skrikit när det kittlat i magen på dem, det fanns så många minnen där i trädgården efter 22år. Anita gick in i huset igen och stängde altandörren. Hon genomfors av många känslor när hon sakta gick runt i det kala tomma huset, av vemod, glädje, sorg och mycket annat. Anita var mormor nu tänkte hon, det kändes ju som de nyss flyttat in med alla förväntningar på vad livet skulle ge, hon insåg att hon haft ett bra liv här och kände en stor tacksamhet mot vad livet gett, hittils. ute i hallen satte hon på sig den nya jackan, den sena september eftermiddagen var lite kall och ruggig, hon tittade på klädhängaren som nu var tom stannade en stund och andades djupt, kände alla välkända dofter, som åren hade lämnat i huset som spår efter åren hon levt där.
Hon öppnade ytterdörren och klev ut på grusgången hon tittade på det faluröda uthuset som den stora granen kastade skarpa skuggor på i det svaga, stillsamma höstjluset.
Hon älskade hösten, ljuset, trädens alla färger och den klara luften. ett äpple hängde ner över över grusgången Anita tog det och och bet njutningsfullt en bit av det goda glasäpplet, undrar vem som planterat det en gång i tiden tänkte hon lite undrande, kunskap som var förlorad i tiden men det gammla trädet stod kvar som ett spår.
Hon gick ut genom grinden, stoppade ner nyckeln i ett kuvert och lade det i brevlådan, mäklaren skulle hämta det lite senare. Hon lade handen på grindstolpen av sten och kände att den fortfarande var varm efter efter solskenet. Hon tänkte på skilsmässan den hade gått så lätt, efter att yngsta dottern flyttat hade hon insett att det var just barnen som de hade gemensamt. Sedan kom tomheten och insikten att de inte längre var samma människor de hade växt ifrån varandra. En morgon hade hon gått ner till frukosten och lugnt föreslagit att de borde skiljas, han erkände att han funderat över detsamma. Allt hade gått så lätt och de var fortfarande goda vänner.
Anita sneddade över gatan mot trotoaren på andra sidan. hennes telefon ringde hon svarade genast, några få ord, stoppade ner telefonen i sin handväska, hon log med hela ansiktet skrattade lite och fortsatte att gå längs med vägen, hon vände sig aldrig om, hon var 42år och på väg mot resten av sitt liv, lycklig.