Jag börjar bli trött på all fritid nu.

Det där behovet av att ha en "meningsfull syssla" (dvs jobb) som det tjatas om känner jag verkligen inte av. Däremot vill jag nog studera. Fast det liksom ett socialt liv är en omöjlighet i nuläget.

Hur får man vardagen att kännas mer produktiv? Jag försöker utveckla några intressen, men de är ganska kravlösa och jag har ju mer tid än jag kan spendera på dem.

http://mturk.amazon.com

Slaveri på internet. Bara att joina.

Du behöver inte vänta på att någon lärare ber dig studera. Sätt upp ett studiemål och avsätt 8 timmar varje dag, måndag-fredag, som du tvingar dig själv att lägga ner på målmedvetet arbete.

Alt 1: En grundkurs i fysik. Köp Fundamentals of Physics (Halliday, Resnick, Walker), ta ut en kursplan från närmaste universitet/högskola och läs igenom de kapitel och övningar som kursen inkluderar. Tentera av kursen vid första tillfälle när du börjar studera (det är bättre att få ett C ett halvår senare, än inget betyg).

Alt 2: En grundkurs i matematik, differential-/integralkalkyl: Köp Calculus -- A complete course (Adams), läs och räkna igenom de första 700 sidorna så har du fått med dig i princip allt. Tentera av kursen vid första tentamenstillfälle när du börjar studera (det är även här bättre att få ett C än ingenting och alla respekterar människor som kan räkna).

Alt 3: Välj en kurs själv, kolla upp vilken kurslitteratur som används och vilka delar som skall läsas. Undvik dock nonsenskurser såsom "hippologi" och "humanvetenskap", ingen potentiell framtida arbetsgivare kommer tillgodoräkna dig det som en merit.

Det finns ingen "kungsväg". Du måste vara produktiv för att få känna dig produktiv. Att sitta och sticka och tro att man är produktiv är snarare ett symtom på någon allvarlig psykisk sjukdom, t.ex. schizofreni.

När ett intresse övergår till sysselsättning så blir det ofta en "meningsfull syssla".
Om du dessutom kan utforma det så att det betalar sina kostnader, så går det att utöka ganska mycket utan att ekonomin blir lidande.

En klurig men mycket givande grej är att försöka kombinera två intressen till en enda. Lyckas du med det så brukar det också finnas en del pengar att hämta in där.
Just pengar gör att man har råd att spendera mer tid till intressena.

Eller hur. Det finns enklare sätt att begå självmord.
Studera fronten på ett höghastighetståg tex.......

Studier är inte allt här i världen. Studera ingenting som inte intresserar dig. Skit i vad andra tycker. Den mänskliga hjärnan, och icke-neurotypiska hjärnor i än högre grad än andra, kan för övrigt inte tillgodogöra sig "tråkig" kunskap 8 timmar om dagen på ett effektivt sätt. Man lär sig mer på 30 minuter studier av något man tycker är roligt än på 8 timmar av något man tycker är tråkigt.

Jag kan också tycka att det kan vara tråkigt att ha så lite att göra ibland, trots att jag självstuderar japanska. Däremot känns tanken på en vanlig sysselsättning, och att vara en del av samhället, som än mer motbjudande och meningslös. Att försöka anpassa mig till samhället skulle innebära slutet på mig själv som levande varelse.

Det är bättre att skapa din egen väg och tvinga den på andra än att bli bäst inom andras ramar. Att krossa verkligheten med tanken är att uppnå högre medvetande och se bortom mänsklighetens illusioner. Att följa en väg andra redan gått före dig, på redan etablerade villkor, är att göra dig själv till en förblindad slav.

Jag struntar i om jag inte är respekterad av fula, tunnhåriga akademiker eller arbetande slödder. Min personliga integritet och karisma är något de aldrig rår på, och i slutänden är mitt mål att utrota ovan nämnda människor. Inte att ansluta mig till dem.

Jag skulle kunna skriva recensioner. Upplever att många professionella recensenter är barnskliga, överdramatiska, eller inte lyckas förmedla en komplett bild av vad de recenserar. Jag kan säkert bättre.


Håller med. Jag vill studera av själviska anledningar och därmed på mina villkor. Inte för att det leder till något jobb eller att det förväntas av mig.


Medhåll. Har följt den filosofin större delen av mitt liv.

Hur långt har det fört dig? Det är lätt att göra det bekvämt för sig med flumvärden som "självständighet" som måttstock på framsteg.

Det finns annan utveckling än den rent karriärsmässiga. De flesta konstnärer, dikatorer och andra storheter var inte naturvetare (Leonardo Da Vinci var nog ett undantag men hans kunskap var mestadels intuitiv) som pluggade matte dygnet runt för att kunna jobba på investmentbank.

Du verkar ha skygglappar för allt utom det liberala samhällets extremkarriärister som måttstock.

Det är inte coolt att vara psykopat i Londons finansvärld eller vara utbildad fysiker och samtidigt styra ett fastighetsimperium. Det är såna människor som ska rensas ut eller infogas i den nationalistiska modellen. De måste underkasta sig kejsaren.

Jag har haft många arbetsskygga/"kulturarbetare"/"konstnärer"/lodisar i min närhet genom livet -- ofrivilligt. De kör med sin verklighetsfrånvända smörja år ut och år in och är nöjda med det.

Jag tror säkert att vad du förespråkar är en framkomlig väg för vissa, men jag tror att den andelen är väldigt liten i förhållande till det stora antalet som gör anspråk på att vara "egen" i något meningsfullt hänseende.

Att leva i en stuga i skogen kan vara minst lika meningsfullt som att göra karriär på UD.