Svd skrev: Det finns ett problem med att avbilda ett samlag med en schäfer i en film. Ja, det finns flera problem, men ett är risken att åskådarna bara kommer ihåg hunden, och missar budskapet.
1964, när Vilgot Sjöman på Ingmar Bergmans uppmaning filmatiserade Lars Görlings roman 491 (senast utgiven 2002, Lindelöws) blev resultatet ökänt. Totalförbjuden i vissa länder, i Sverige nedklippt av censuren, skapade filmen debatt. Dock mer om ifall det var rätt att skildra livets alla råheter, och mindre om råheterna i sig och hur de uppstår.
Görling grävde i själva hjärtat av vår uppfattning om tolerans. I Matteus (18:21-22) får Jesus frågan om hur många gånger någon kan göra orätt och ändå få förlåtelse. I äldre bibelöversättningar var svaret ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju”. Men när Lars Görling beskriver vårt samhälles tolerans räcker inte ens 490 – han adderar ett.
491 berättar om sex ungdomsbrottslingar i ett gemensamt boende, under överinseende av en ung och välvilligt tolerant socialarbetare. Värstingarna, som man skulle kalla dem idag, besvarar dock inte detta välmenande sociala experiment med den personliga utveckling som förväntats, utan utnyttjar istället toleransen för systematisk förödmjukelse, brottslighet samt psykisk och fysisk sadism. Mot varandra, och mot samhället. Utan normer – djungelns lag.
Görling, själv placerad på hem som ung, hade egna erfarenheter av normlöshet. Berättelsen klär inte bara av den ständigt förlåtande socialarbetaren, självutplånande i sin strävan att förstå, men utpekar också tydligt arkitekten bakom systemet som direkt ond.
Den här insikten levererades alltså till Sverige redan i början av sextiotalet. Men schäfern skymde sikten.
På politikområde efter politikområde har den skadliga förmenta välviljan behållit greppet. Den ses inom socialförsäkringssystemen, där överutnyttjande i generositetens namn lett till utslagning och resursbrist. Den finns i skolan, där barn hellre utlämnas till mobbare än underkastas stränga regler. Den återkommer i asylpolitiken, där förbrytare ges uppehälle och mer behövande avvisas. Och inte minst syns den i kriminalpolitiken, där rädslan att inskränka förövarens frihet tillåts överskugga offrets behov.
Att vända detta är ett värdigt politiskt projekt.
Igår föreslog justitieminister Beatrice Ask ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Syftet är att brott begångna av barn under 15 år ska utredas i större utsträckning. Det är ytterligare ett steg i ansträngningarna att råda bot på en överslätande attityd till brott. Tidigare har regeringen exempelvis drivit på för att domstolarna ska tillämpa även det övre registret i straffskalan.
Det är gott. Om borgerligheten letar efter en stor framtidsfråga står den att finna i uppgörelsen med den förmenta välviljan.
Förresten. Efter tillämpning av modern språkvetenskap förändrades nyligen även Jesus syn på saken. I den nya bibelöversättningen är svaret på Simon Petrus fråga ”Jag säger dig, inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger”.
Det är en ganska kraftfull skärpning. Och ingen schäfer skymmer sikten | 
