Jag funderar väldigt mycket på det här, men hittar inga definitiva svar.

Jag har helt klart, utöver autistisk hjärntyp, borderline och narcissistisk personlighetsstörning. Jag har lättare bipolär och även schizoid störning.

Som ett resultat så klarar jag inte av regler, auktoriteter, normala relationer eller att sköta utbildning eller arbete. Jag är känslomässigt instabil. Är detta nödvändigtvis ett handikapp?

Mina positiva sidor är att jag är karismatisk, teatralisk, konstnärligt kreativ (inredning/kläder/dans etc) och har djupgående intuitiv förståelse för psykologi och känslor vilket också är anledningen till att jag uppnått medvetenhet om mina egna störningar.

Jag kan inte helt avgöra om jag ska se min handikappade personlighet som enbart ett handikapp eller som en identitet. Jag mår t.ex mycket bättre när jag kan relatera till andra borderlinetyper, som t.ex missbrukande aristokratiska oduglingar som inte kan ha ett jobb, som bråkar med allt och alla och som har utsvävande, perversa sexliv. Äventyrliga och patetiska men ändå oemotståndliga typer. Såna som skvallertidningarna inte kan motstå.

När jag börjar definiera min egen identitet som en oduglig, misslyckad, kuksugande slyna som bara behöver pengar och en enkel biljett i livet mår jag bättre. Jag känner mig mer stabil när jag accepterar dessa delar hos mig själv. Däremot, om jag ser på mig själv som ett enda stort handikapp som aldrig kan "förverkliga mig själv" genom utbildning, jobb etc, blir jag självhatande och känner hur min känsla av identitet splittras.

Jag är ganska dålig med samhällets mått mätt. Jag har inte egenskaper som eftersträvas i samhället generellt. Vissa människor försöker få det att se ut som att såna som jag saknar existensberättigande, men jag anser det vara fel. Jag är som en krydda. Mat går att äta utan kryddor och näringsvärdet i kryddor är minimalt, men ändå gör de så mycket för helheten.

Jag vet t.ex folk som tycker jag är hur cool som helst för att jag istället för att utbilda mig gjort om mitt utseende med kirurgi och lever som ett dekadent avskum. Jag har den där galen aristokrat/barnstjärna på dekis-utstrålningen. På något sätt tillför jag färg och något intressant.

Om jag blir lycklig av att acceptera det som anses som "dåligt" med mig, bör jag då ens betrakta dessa saker som ett handikapp?

Jo du kryddar onekligen detta forum.

Ang personlighetsstörningar så har jag funderat på om du inte är bipolär. Tycker mig se tydliga skov hos dig.

Jag är bipolär typ 2, den kortare/mildare typen, men har även borderline och narcissistisk personlighetsstörning. Jag fungerar inte bland människor om jag inte är drogad och avtrubbad. Går aldrig hemifrån utan nån sorts benso i kroppen.

Är du diagnosticerad med narcissistisk ps? Jag är tämligen säker på att jag har det. Men har dock ingen diagnos.

Det är en personlighetsstörning som är mycket bra på många sätt. Man kan stärka andra människor. Lära dem att stå upp för sig själva. Men man kan också krossa dem. Vilket är bra om så önskas, men fruktansvärt om så icke önskas. Man har teflonhjärna. Den tycks också vara en sak som förstärker ens autism, det ÄR autism.

AS är min enda diagnos, men jämför man mig med andra aspergare inser man att det inte bara är AS i mitt fall.

Narcissism kan vara både en styrka och en svaghet. De flesta är för dumma för att kunna hitta hålen i en narcissistisk självbild och även smarta människor står ofta rådlösa inför ett direkt angrepp från en karismatisk narcissist i realtid.

Däremot är det definitivt en svaghet att bli så uppretad av småsaker bara för att ens eget ego kräver det. Extrema narcissister tar till våld och kan t.o.m döda för att tysta kritikerna.

Josef,
Du har en milt sagt bisarr och brutal självinsikt! Du skriver både bra och underhållande, du har därmed onekligen potential till att bli som en gammaldags dekadent dandy och underhållningsförfattare. Den ondskefulle braten alla älskar att hata, eller likt karaktären "den enerverande retstickan" som man ibland finner i engelska kostymfilmer utspelandes i societetsmiljö.

Det är precis den karaktären jag känner att jag är, på något sätt. Borde dock varit född i europeisk överklassmiljö för hundra år sen istället för att ha vuxit upp i hockeymorsornas institutioneraliserade medelklass-Sverige av skolkök och barnpsykiatri.

Jag kan inte låta bli att citera den gamle Karl Marx:
"Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna."

Hörru du Josef, du får ta och befria dig från matbespisningarna och barnpsykiatrins fjättrande bojor! Hockeymorsornas beskyddande och värmande famn blir bara kvävande då man trycks allt för tätt intill barmen!

Jag vill också tipsa dig om boken 'Autonomisk Manual' av Janne Bergquist. Jag tror det är en utmärkt självhjälpsbok!

nisse är förmodligen någon form av karaktär. Samtliga av hans inlägg ger ett allt för skådespelat intryck.