Har alltid varit fruktansvärt ointresserad av de gamla grekiska filosoferna trots att jag är en väldigt filosofisk person med stark dragning åt det metafysiska.

När jag skummade igenom en massa konstiga begrepp i wikipedia slog mig tanken att "är all denna skit verkligen nödvändig?". Jag associerar ofta intuitivt till österländsk kultur och trots att de saknar de västerländska definitionerna och begreppen så fungerar ju deras kulturer ändå på väldigt högtstående nivå. Jag anser att kineser och japaner har bättre intuitiv förståelse än västerlänningar vad gäller människans sanna natur.

Jag har lärt mig väldigt mycket om det mänskliga psyket genom att studera hur japanerna likt små barn intuitivt härmar, kopierar och skapar överdrivna kategoriska stereotyper av allting. Denna förståelse är något jag kunnat tillämpa i allt från dans, till språk och musik, till mänskliga relationer. Sammanfattat kan man säga att det är "förmågan att bli duktig på det man gör". Att kunna se dolda mönster, uppfatta subtila signaler i allt. Inte bara socialt spel. Det är som att kunna omsätta fotografiskt minne i rörelser och tonläge. Ibland lite som tankeläsning. Att som västerlänning "tänka som en japan" är väldigt nyttigt.

Jag tror att den här förmågan att intuitivt, utan bildning, kunna genomskåda verkligheten är något som endast väldigt högtstående människor besitter. Jag är ett geni, precis som t.ex Adolf Hitler. Han hade en liknande förmåga trots att han gav efter för irrationella känsloimpulser. Han var ett geni.

Absolut, det är någonting man är begåvad med helt enkelt, att kunna "se". Jag är rätt duktig på det, men inte i realtid alla gånger tyvärr. Det går bäst att avläsa djur, de är enkla. Stora sammanhang tar längre tid tex gruppdynamik.

Min bättre hälft är värsta savanten. Smart på alla möjliga sätt. Men han är för autistisk för att riktigt kunna sätta ord på det han upplever. Exempelvis så har han intuitivt sedan dagisåldern vetat vilka människor han ska undvika och vilka som är bra umgänge för honom. Sådant kunde inte jag avgöra så jättebra när jag var i den åldern. Jag kunde ju ana, men ofta hann jag bli kompis med idioter, och sedan vågade jag inte säga nej.

Vissa människor kan bilda sig till dödagar utan att någonsin greppa någonting. Min senaste läkare är en sådan. Han säger tex till mig att jag inte verkar ha Asperger. Han har även vid något tillfälle sagt att min bättre hälft inte verkar ha det. Han är inte utredd ännu, men han är ettt solklart fall. Läkaren är en grisfitta som inte kan "se".

Men gud, hon såg mig i ögonen, då kan hon inte vara på autismspektrat!

Obildbar och idiotisk, blind och döv. Man kunde lika gärna peta ut hans ögon och punktera hans trumhinnor - vad skall han ha dessa till om han ingenting begriper?

Ödmjukhet ja. Jag tror att jag har svårt att vara ödmjuk på grund av trevlighetsfascismen och jantelagen som är så stark i detta land. Det driver en till att vilja skippa ödmjukheten helt många gånger .

Precis det jag menar. Måste allt rationaliseras och förklaras i ord? Har man känsla för att helt enkelt se saker på djupet, allt från musik till människor, måste det inte förklaras i konstiga termer.

Jag tror att viljan att sätta ord på en metod kan vara densamma som att vilja syntetisera den, det vill säga göra det möjligt att lära ut metoden, så att fler kan dra nytta av den. Ett alternativ till att lära ut metoden är att samarbeta och då behöver man inte syntetisera. Kan det vara så att det västerländska samhället anser att individen är viktigare än kollektivet, medan man i det österländska samhället istället anser att kollektivet är viktigare än individen?

Sugmundfreud kom med ett bra exempel ur verkligheten:
Enligt "västerländsk" metod skulle den bättre hälften lära Sugmundfreud att själv avgöra vilka människor som är bra umgänge, det vill säga bli mer självständig och mindre beroende av kollektivet.
Enligt "österländsk" metod skulle sugmundfreud fråga den bättre hälften om en vissa människa är bra umgänge och sedan skulle den bättre hälften ge ett svar, det vill säga stärka kollektivet, men själv bli mindre självständig.

Jag tror också att ett enkelt språk kan beskriva komplicerade sammanhang, men att ord kan göra det enklare att lära andra det man själv kan. Samtidigt är ord inte nödvändigtvis det enda sättet.

Var Adolf Hitler kommer in i sammanhanget är jag däremot inte helt säker på

Hmm, jag blir påmind om min skolgång. Anledningen till att jag hade det svårt var att man ständigt skulle lära sig nya begrepp, och det man skulle lära sig delades upp i små systematiska och förenklade kategorier. Jag var alltid rädd att tvingas lära mig något ämne som jag redan kunde. Det innebar alltid att jag var tvungen att lära mig ifrån grunden på deras sätt, vilket många gånger faktiskt skadade den intuitiva förståelse jag redan hade. Det snabbaste sättet för mig att lära mig någonting och dessutom inte utgöra våld på mina tidigare kunskaper, är faktaböcker skrivet med berättarglädje och undertoner istället för pedagogik och bilder.

Engelska glosor är min nemesis. Det är bättre att bevisa att man verkligen kan använda ordet istället för att skriva upp den svenska "motsvarigheten" som inte alls behöver ha samma innebörd i praktiken.

Så ja, jag har inte heller mycket till övers för alla kategorier och system som för mig krånglar till allting. Men ändå tycker jag att språket ibland kan vara viktigt för att förankra vissa tankar för sig själv, inte bara för att kommunicera dem. Jag har nog svårare för andra människors insiktslösa och konkreta beskrivningar än orden i sig.