Jag tycker många genomsyrar låg social intelligens på något vis. Även om jag själv egentligen har större svårigheter att röra mig bland folk så kan jag nästan rysa till när någon släpper ur sig en styltad kommentar som kunde vara hämtad ur en dålig novell. Jag har upplevt ett liknande mönster större delen av mitt liv. Jag brukade som liten kritisera barnprogram för att karaktärerna var orealistiska.

Tyvärr verkar den orealismen ibland finnas i verkligheten. Just barn upplever jag ofta som falska, som om de imiterar betéendet av seriefigurer istället för att visa sina egna genuina reaktioner på omvärlden, reaktioner som även dom verkar inlärda ibland. Jag hoppas att jag bara inbillar mig.

Ungefär likadant I tonåren. Jag såg inte lika ofta seriefigurbetéende, men jag hörde talas om och ibland själv bevittnade tonårsmisstag som är så stereotypa att det undgår mig hur de inte förstod att de begick dem. Folk saknar självdistans.

Jag förstår vad du menar. Det är vi som anses socialt handikappade, men vi ser nåt de missar!

De är karbonkopior av varandra. Den som inte är en karbonkopia blir hånad. Inrunkad i gruppen. Folk lär sig det vid tidig ålder, att vara lagom.

Kan också känna att jag verkligen ryser till ibland. Barn som just lärt sig inställsamhet tex. När jag var cirka 11 år kom min kusin, som är 7 år äldre på besök. Min kompis som är antisocial var hos mig då. Denna antisociala 11-åriga flicka började ge min kusin komplimanger.

- Vilka snygga solglasögon! Sade hon bland annat.

Antisociala människor är ju ofta en karikatyr på vanligt folk, så min kusin, som kände sig mäkta obekväm inför denna 11-årig flickas inställsamhet skruvade på sig och sade:
- Ehm... tack.

Huga, barn kan vara riktigt äckliga. Typ sådana där som sitter i elevrådet, de är roliga. Ska verka vuxna. Och man skäms nästan ihjäl å deras vägnar.

Jag har ofta, speciellt som yngre, lyckats förutspå viktiga händelser i mitt liv. T.ex "Om jag fortsätter i den här takten kommer jag kollidera med någonting och ändra attityd". När jag var 10 hade jag en vag uppfattning att jag var naïv och hade en förenklad bild av världen, och att det skulle eller redan höll på att ändras av människor som behandlar mig illa.

Ja. Jag är okänslig för människors fasader. Det gör det svårare för mig att hänga med i deras sociala spel, men även om jag ofta fumlar blint så har ingen helt lyckats lura mig att de har några andra känslor och tankar än de egentligen har. Antingen för att jag genomskådar lögnen eller för att jag upplever "mind blindness" när de försöker. Som om lögnen i sig får mig att tappa bort dem.

Ibland kan jag tydligt se en annan människas inre drivkrafter och abstrakta motiv oavsett vad de säger.

När jag tänker på det verkar vissa NT's jag pratat med ofta behöva stanna upp och utöva detektivanalys för att fatta att något är fel. Jag har läst om bedragare som tar sig nära sina offer bara genom att hålla med om allt som de säger.

Det kan jag gott tänka mig. Det är som att medhåll ofta tas som ett kvitto på samspelthet, på god personkemi. Ofta när jag samtalar med kvinnor på internet, och man har olika åsikter om en sak, så brukar jag rätt ofta få ungefär följande serverat av den jag pratar med:
- Ja du, det verkar som att vi helt enkelt tycker olika i den här frågan. Du tycker ditt och jag tycker mitt. Jag tycker vi avslutar diskussionen.

Antingen håller man med varandra, eller så är man emot varandra och hatar varandra. Att ha olika åsikter, och samtidigt respektera varandra, det funkar inte för en stor del av befolkningen. Kvinnor är i hög grad sådana.

Bedrägerier är vanligt bland hundfolk. Att en människa lurar till sig en hund mer eller mindre gratis är inte ovanligt. Löften om avbetalning eller fodervärdsskap (man har hand om hunden, men den ägs av uppfödaren) sker, sedan försvinner personen med hunden. Ser verkligen framför mig hur bedragaren står och håller med säljaren om precis allting som har med hundar att göra, ner till minsta detalj som vilket foder som ska ges. Säljaren känner sig då dyrkad och känner tillit till köparen, varpå kompisband skapas och löften och förmåner frikostigt delas ut.

Tre månader senare loggar säljaren in på närmsta hundforum och gråter ut. Personkemin kändes ju så bra. Buhu.

Jag ser också genom fasaderna, och blir provocerad av att folk ser det som "det enda rätta" att leva i självbedrägeri och lögn. När jag försökt påpeka detta för andra har de ofta reagerat väldigt instinktivt defensivt och försökt stärka gruppkrameriet och bekräftandet av varandra.

Det är också här neurotypiskas behov av sjukdomsstämplar kommer in i bilden. Det är ett sätt att neutralisera det där hotet som på något sätt stör den kollektiva lögn folk byggt runt sitt undermedvetna. Man konkretiserar saker genom att kategorisera och sjukdomsklassa eftersom folk med annan själv och världsbild än det klassiska självbegrägeriet helt enkelt inte ryms inom de flesta neurotypiskas medvetna uppfattningsvärld.