En rolig bild. Visst.

Men sanningen bakom? På sistone har jag behövt just den sortens tabletter. Just den sorten funkar bäst på mig, jag tror jag har hunnit med att testa ALLA moderna varianter, dock inte 60talsvarianterna med jävliga biverkningar.

och det där med att känna sig galen. Det gör jag. Det kanske finns en anledning till att jag provocerar på daglig verksamhet just nu. (närmare rapport kommer kanske, när jag sett resultatet av provokationerna).

Hyfsat ofta känner jag mig galen. Inte nödvändigtvis som nåt dåligt, bara ett konstaterande.



Så, frågan för dagen är - har ni andra provat just DEN varianten på preparat och känt samma sak? Känsla av att vara galen ibland? Känslan av att man SKA testa gränser?

(ja, jag vet, jag gör sånt utan tabletter också, men nu gör jag det i högre utsträckning.)

Jag fick Fontex i tonåren och min galenskap har bara eskalerat. Jag testar också gränserna. Överträder dem ofta bara för att det känns bra och får fula människor att se rött.

Då har vi ungefär hinkvis mer gemensamt än vad jag trodde för fem minuter sen.

Jag har gjort allt från att förolämpa folk utan anledning till att skriva grovt rasistiska bloggar i klass med det värsta som Nazi-Tyskland kunde uppbringa, bara för att störa och provocera.

Funderar på att starta en blogg som enbart fokuserar på att publicera groteska mohammedkarikatyrer, men först behöver jag konstnärer som är villiga att ge mig bilderna så att jag kan lägga upp dem utan att röja konstnärens namn.

Fokusera istället, om du kan. Gör det av en ANLEDNING.

Visst, den djupgående anledningen är nog biologiskt hat jag känner gentemot neurotypiska. Jag äcklas av neurotypiskt beteende eller gruppkramarbeteende i allmänhet. Min borderline blir väldigt påtaglig om folk t.ex försöker bygga känslomässiga band i min närvaro. Då känner jag att jag måste provocera för att bekämpa det äckliga andra håller på med.

Jag vill bli en berömd europeisk rasist som bara utnyttjar rashat och annat för att skapa kaos och sprida avsky. Allt för att bygga min egen image som manodepressiv, arrogant, narcissistisk, kuksugande kattpojke som gärna knarkar heroin på en lyxig soffa. En sån som alla hatar men ändå vill knulla.

Jag njuter av kaos. Jag blir nästan extatisk när tragedier drabbar normalt folk eller rasistiska dåd skapar osäkerhet i samhället. Det är som den bästa sortens underhållning för mig.

Jag är ju multi-npf med ADHD, AS och Bippo, och har väl testat de flesta lyckopillerna. Inget fungerade på mig, alls.
Först när jag fick Efexor (venlafaxin) som reglerar noradrenalinet också blev det stopp på depressionen.

Finns inget som stoppar min depression förutom att leva ut min galenskap i små doser. Jag blir lycklig av att acceptera galenskapen.

Skadar inte andra fysiskt, dock verbalt och genom spridande av hat på internet eller genom att bete mig öppet hatiskt och rasistiskt i vardagen.

Mest är det dock den perversa sexuella biten samt att vägra vara produktiv och fungerande i samhället som får mig att känna en viss lycka. Iaf när jag accepterar dessa delar.

För tio år sedan knaprade jag Fontex och Remeron, till vilket jag blev mer eller mindre tvingad av min omgivning - för omgivningens skull För egen del hade pillren ingen som helst inverkan förutom att jag blev som en levande död - ignorance is bliss

Jag lade ganska snart av med pillren på egen hand genom att fasa ut dem utan läkares medverkan. Jag skulle fan aldrig ha börjat med skiten, men jag var svag på den tiden och lät mig övertalas efter konstant tjat.

Det som hjälper för mig är att kunna rå mig själv så mycket som möjligt och få utlopp för min kreativitet. Jag tar hellre lite ångest då och då än att gå omkring som en plastglad hjärndöd (som stora delar av resten av befolkningen tycks göra).