Mina första minnen av psykopatbeteende, narcissism, borderline etc börjar nog i 3-4-årsåldern. Jag kände mig som en gud på dagis och besvarade kritik med våldsamma angrepp.

Hela mitt yttre liv förstördes av Cluster B. Av att ha varit psykopat så länge jag kan minnas. Det finns godhet i mig men så snart jag varit i kontakt med andra har mina störningar tagit överhanden. Det har varit smärtsamt. Från sena tonåren till tidig 20-års ålder var jag väldigt självmordsbenägen.

Eftersom allt jag försökt mig på i det aktiva livet kollapsat valde jag att stänga mig själv inne och ta till vara på iaf en av mina personlighetsstörningar, den schizoida. Lära mig njuta av ensamheten och släppa alla jobbiga ambitioner.

Jag har försatt mig själv i dvala. Jag är inte styrd av psykopati och narcissism lika kraftigt som om jag hade försökt leva ett aktivt liv, det bara kommer upp till ytan då och då och vädras snabbt ut på forum som det här. Jag är faktiskt lycklig om man jämför med hur resten av mitt liv sett ut. De enda lyckliga minnen jag har i övrigt består av mina katter och av mina favorit-tvspel som barn.

Jag utvecklas inte på det personliga planet. Jag är en narcissist som lyckats frysa mina personlighetsstörningars inverkan på mig till den grad att jag inte lider och faktiskt kan känna viss glädje i min ensamhet. Jag är som en virusinfekterad dator som man dragit ut sladden till och kopplat ned från internet. Den går inte att använda som dator men den är samtidigt inte skadlig.

I första hand är det för min egen skull. Jag mår så dåligt av mina personlighetsstörningar och hur goda mina intentioner än är finns de där och skapar stress och smärta. Faktiskt så skadas jag mer ju mer jag försöker kämpa emot. Då blir livet ett verkligt helvete av paranoia, hat, storhetsvansinne etc. Nu lever jag i ett fryst tillstånd, en drömvärld. I denna drömvärld känner jag mig lycklig och fri från det som plågar mig.

Gradvis har jag monterat ned mina ambitioner. Från att ha drömt om att bli president, arkitekt, åklagare till att bara vilja ha ett någorlunda framgångsrikt liv med respekt från omvärlden har jag avsagt mig alla ambitioner annat än att leva i en bekvämt och fint möblerad lägenhet och ha lite besparingar på banken. Jag har valt bort den personliga utvecklingen eftersom mina störningar gör sådan utveckling omöjlig.

Är det verkligen så dåligt att inte utvecklas? Att leva som en slags zombie som jag gör nu, när jag trots allt blir lycklig av det så länge jag är helt inställd på att leva såhär. Ju mer jag jobbar för att bli en loser, desto lyckligare blir jag. Ju mindre inflytande NT-wannabeism och diverse stora ambitioner har på mig, desto bättre mår jag.

Tycker du skall jobba hårt på det. Att må bra.

Jag söker svar på frågan om det är sant att man bara kan leva ett "bra" liv om man utvecklas och gör det mesta av sina mänskliga förmågor.

Jag är naturligt intelligent men har noll intresse av bildning t.ex. Jag blir lycklig av att ligga i en fint inredd lägenhet och knapra opiater och vänta på att kvällsnyheterna börjar, läsa billig fantasy, spela tv-spel och ägna mig åt djur. Jag känner inte att jag utvecklas, är det verkligen nödvändigt?

Är man värdelös och patetisk om man saknar bildning och grandiosa pretentioner vad beträffar synen på livet? Jag anser det inte men jag stöter hela tiden på folk, överallt, som anser att så är det. Jag orkar inte ta striden hela tiden. Det är vad det handlar om.

Om vi skall hårdar det hela, det DU pratar om är att sluta apa efter andra o deras värderingar.
Och istället hitta dig själv. Det om något är att satsa på sin personliga utveckling.


Absolut inte.

Många människor, främst NT har ett stort behov i att bli uppskattad och känna att just de själva är världens mittpunkt. Dessa människor är så upptagna med sin egen patetiska "karriärklättring" att de tror att det är det enda viktiga här i livet.

Mår du inte dåligt av att se på kvällsnyheterna? Nyheter är ju en av dom största källorna till sån där ambitions och normativitetshets.

Jag tror inte grandiosa pretentioner och att delta i "NT-samhället" är synonymt med vare sig personlig utveckling eller utsikten att må bra. Att bli sedd ner på och behöva ursäkta sig för att man inte gör det mesta av sina förmågor är nog svårt att komma undan till 100% i alla sammanhang, där får man nog sikta in sig på att bry sig om vad man själv tycker är viktigt.

Jag gillar att betrakta. Att se på nyheterna med en kopp te, trygg i mitt eget hem, får mig att känna mig som ett himmelskt väsen, en tidsresenär eller en utomjording som passivt följer det som händer och rapporterar tillbaka till moderskeppet.

Jag stöter även på aspergare som anser att jag är värdelös eftersom jag väljer tv-spel före vetenskaplig facklitteratur och att vidga mitt rationella tänkande. Jag är så uppriktigt trött att få höra att min hjärna är skit för att jag inte raffinerat mitt tänkande på akademisk väg.

Jag vet att jag är irrationell men varför måste man hela tiden få det tryckt i ansiktet hur jävla mycket sämre man är bara för att man inte har förmågan att på ett bildat och ytterst rationellt sätt använda logik för att argumentera för diverse ändamål och på så sätt uppnå en inbillad känsla av självgodhet och "förfining"?

En sak jag gillar med TV-spel, fantasy och fiction är att även de dumma eller irrationella ges utrymme.

Huvudpersonerna kan emellanåt vara normalbegåvade med ADHD-liknande drag. Skurkarna kan vara irrationella och hyperintelligenta narcissister som trots sitt intellekt inte klarar av logiskt tänkande i högre grad. Spirituella, medicinmän, andliga ledare och väsen ges större utrymme. Det finns plats för fler, roligare och mer färgglada personligheter.

I verkliga livet är det finaste och bästa man kan vara en slags allätare som är logisk, rationell, bildad, välbetald, tar avstånd från rasism och även ägnar sig åt inre utveckling genom att klättra på Mount Everest och besöka exotiska kulturer. Jag kan inte identifiera mig med detta.

Jag tror man lättare inser vad man vill eftersträva när man lever monotont. Det är enlight mig mer personlig utveckling än att klättra upp för ett berg eller resa utomlands bara för att alla andra gör det.

Det finns helt klart en övertro, nästan ett dyrkande, av vetenskap och logik. Vetenskap drivs av vanliga människor I en värld där trovärdighet och rykte spelar stor roll, logik har sina begränsningar så jag tycker inte att abstrakta resonemang bör underordnas som de ofta görs.

Som alltid så är du en av få vettiga som uttrycker sånt jag inte förmår.

Jo, dessvärre så används vetenskap ofta på det viset, och gärna selektivt så att man kan dyrka det som just för tillfället råkar vara populärt. Däremot så utförs vetenskap oftare av autister. Speciellt riktig vetenskap till skillnad ifrån politiskt korrekt vetenskap som är NTs domän. Fast egentligen så är PK-vetenskaper inte riktiga vetenskaper. Dagens psykiatri, sociologi o.d. är exempel på pseudovetenskaper som inte använder den vetenskapliga metoden.