Har ni gjort någon god gärning under sommaren? nu är det ju en hel del sommar kvar så tid finns kvar.
Jag har gjort en, för ett antal veckor sedan jag vet inte exakt men det var en solig dag så jag satt på
trappen och fikade. Efter ett antal koppar te blev jag tvungen att gå runt hörnet och slå en båge, när
jag vänder och går tillbaka runt hörnet så hör jag ett högt piiiiiip! jag stannar och lyssnar, igen ett
piiiiiip! Tittar ner och mellan mina fötter sitter det ett stort, i förhållande till kroppen, gult gap som
tigger mat av mig, kände sorg eftersom jag hittade en likadan fast äldre fågelunge för några år sedan,
den var äldre och i rätt dålig form så jag var tvungen att hjälpa den till nästa värld
.
Men den här var jättepigg! så jag gissade att den helt enkelt ramlat ur boet var nu det fanns någonstans.
Lyfte upp och undersökte den så gott jag kunde, den hade lite dun på vingar och huvud och var väldigt
pigg.
Den kröp ihop i min hand och värmde sig men så fort jag rörde mig så skrek den piiiiip! med kraftig
stämma, den tyckte att jag skulle mata den, genast!!
Eftersom jag inte hade lust att bli styvfar till den så började jag leta efter boet, gick in och upp på vinden
där jag vet att det finns fågelbon varje sommar, men hittade inget jag kom åt trots att jag hörde pipande
någonstan, försökte lokalisera pipandet och upptäckte två bon som jag inte kom åt innifrån.
Så ut igen och och försökte se var föräldrarna flög in och såg en talgoxe sitta längst ner på taket och
titta, ok tänkte jag och reste lilla stegen, klättrade upp och försökte stoppa in den lille där jag trodde
den kom från. Men lillen protesterade villt och ville inte alls vara där, och samtidigt märkte jag att
vi inte var ensamma det surrade runt oss. Det var getingar
och jag förstod att jag hade försökt
stoppa in honom i ett getingbo, smart gjort! inte konstigt att lillpippin blev arg på mig precis som getingarna.
Ner från stegen snabbt och undan från getingbot tills getingarna lugnat ner sig.
Medans vi väntade så höll jag bebispippin i min hand som jag höll mot mitt bröst, den kröp nära mig och
jag kände den lilla kroppen vila mot mitt bröst, det var så rörande, den behövde värmen från min kropp,
den litade på mig(den blev alldeles lugn) och måste ha känt trygghet på något vis hade jag matat honom
eller henne så hade den troligen "adopterat" mig som förälder, jag kände så starkt att jag måste skydda
den lille.
Vi satt där och tittade efter vuxna fåglar som skulle kunna flyga in till rätt bo och efter en stund så vågade
sig en liten Blåmes fram och flög in, naturligtvis högst upp vid nocken, 7 meter upp och jag är väldigt väldigt
höjdrädd!!
och det fanns bara en sak att göra, fram med långa stegen....
Reste stegen mot väggen och stoppade lillen i en plastskål med handtag, jag stod en kort stund neranför
stegen och höll på att pissa på mig av skräck, svetten började rinna och fan vad rädd jag var!!!
Men så tittade jag på lillen och då kunde jag bita ihop för jag visste att jag måste upp med den, det
var min plikt att göra allt jag kunde för lillen, han/hon hade smält mitt iskalla hjärta och fångat det
.
Det är konstigt hur man kan sätta sig över t.ex. höjdräddsla när man måste, inte har något val för så
kändes det, måste ge pyret en chans att växa upp och få flyga när han blivit stor.
Jag klättrade upp med plastskålen i min hand och var strax uppe vid nocken, jag tittade in under plåten
och såg ett bo med tre ungar, lika stora som "min", och inga fler ägg som var okläckta, jag plockade
upp lillpippin ur plastskålen och satte honom på kanten till boet med rumpan innåt, det blev ett väldigt
pipande både på de tre i boet och lillen, men den kunde inte vända sig om så den började pipa argare
åt mig som han/hon antagligen tyckte var en idiot som trodde att den kunde backa! Så jag vänder på
den och med små men stadiga steg knallade han in och kröp ihop bland sina syskon, jag sa hej då till
lillen och klättrade ner för stegen och tog bort den.
Det dröjde inte länge förrän blåmesföräldrarna började började mata sina ungar igen, men jag frågade
dem vad de var för föräldrar egentligen som tappar bort ett av sina barn! och hotade med socialen som
kan ta deras ungar och sätta dem i fosterhem om de inte skärper sig!
Nu för några dagar sedan så gick jag upp till stora huset och hörde ett pipande och kvittrande uppifrån,
och där uppe på hängrännan satt fyra blåmesungar som gjorde korta flygturer emellanåt, och föräldrarna
satt i den blommande syrenen och uppmuntrade dem.
Kändes härligt att se att det gått bra, fågelungen hade sannolikt bara haft otur och ramlat ur boet och
var helt frisk för övrigt, då kändes faktiskt livet riktigt bra och jag satt där och tittade när de flygtränade
mellan huset och syrenen.
Hade jag inte hittat boet så hade jag faktiskt tänkt handmata den, det kan gå bra när de är i den åldern
när man hittar dem, inte för liten och inte för stor, men det är ett väldigt jobb att vara fågelförälder
till sådana där, uj vad det ska matas och skötas.