Tycker ni att det finns en motsättning mellan figurativ och nonfigurativ konst?

Jag tycker själv inte att det finns en sådan motsättning; det handlar bara om olika sätt att famställa och tolka sin omvärld på. Ett motiv som vid första anblicken inte föreställer något alls kan på ett vis sägas föreställa allt på en gång, men bara tills man "gläntar på locket" och upptäcker vad som finns under den till synes helt anonyma ytan, fast även efter det har motivet fortfarande oändlig potential till att förställa något het annat på samma gång osm det föreställer det man först såg när man gläntade på locket. Samtidigt är den nonfigurativa konsten litegrann som att inför en länge efterlängtad skidutflykt lägga sina smörgåsar i en låda tillverkad helt i aluminium och vars lock frusit fast när stunden för utflyktens höjdpunkt infinner sig och man inte kommer åt sina smörgåsar med stekt ägg och falukorv i senapsskrud förrän efter ett evigt lirkande och stunder då man totalt går vilse i sina egna metaforer och är på väg att ge upp, men så plötsligt åker locket av och smörgåsarna smakar som söndagsstek med alla tillbehör och som att komma hem från en höstpromenad i skogen tillsammans med sin älskade och en massa annat som man inte kommer att tänka på just då, men som också finns där under ytan.

...fortsättning följer...

Motsättning? Hur menar du? Det kan jag nog inte påstå att jag tycker.

Fast menar du här att även den nonfigurativa konsten "egentligen" har ett motiv, fastän väl dolt? Jag tror att jag gick lite vilse bland dina metaforer där.

Jag tänker mig att det finns saker att upptäcka under ytan, men att det kan ta lite mer tid för betraktaren att hitta dem än om motivet hade placerats ovanför ytan. Nonfigurativ konst har också potential att innehålla något för alla. Betraktaren har full frihet.

Först ser man kanske bara en aluminiumlåda med fastfruset lock, men man vet att det kan finnas saker inuti som är värda att upptäcka (min metafor borde alltså skrivas om som att någon annan packat ner smörgåsarna och att man själv inte vet vad som finns i lådan - eller om det ens finns något däri, men man kan ändå vara hyfsat säker på det). Det kan också vara så att lådan istället innehåller något mer eller något helt annat än smörgåsar eller är tom, men det vet man inte om man inte tar sig tid att lirka upp locket. Den som inte lirkar upp locket får garanterat ingenting alls.

Den konstnär som jag pratade om saken med sade att han själv hade ett budskap eller motiv i åtanke när han skapade sina nonfigurativa verk, men att det finns andra konstnärer som inte har någon som helst medveten tanke bakom sina verk, utan lämnar över sina verk helt till betraktaren.

Vad jag menade med min inledande fråga var om ni tycker att det ena är bättre än det andra eller att betraktare som mer uppskattar det ena är bättre än betraktare som mer uppskattar det andra!? Vilka för- och nackdelar finns det med det ena eller det andra?

Motiv? Vad är det för gammaldags resonemang som förutsätter "motiv" i bildkonst?

@ Schueberird: Jaha, du menar så. Jag kan nog inte säga att det ena är bättre än det andra eller att den ena sortens publik skulle vara bättre än den andra, om det nu ens är olika publiker. Men jag föredrar nog personligen om konstverkets poäng inte är så övertydlig att jag känner mig klappad på huvudet, samtidigt som jag gärna vill att det skall finnas tillräckligt mycket att spinna på för att jag skall se något slags mening. Att fundera och tolka är ju en stor del av nöjet. Och nu sitter jag och funderar på om det är möjligt för nonfigurativ konst att vara övertydlig...

Mhm, det är också en intressant fråga. Det jag kommer på så här direkt är att det nog kan sägas finnas olika grader av "(non-)figurativitet", fast jag tror inte jag någonsin har upplevt det som övertydligt, men jag ska fundera på det nästa gång jag får tillfälle.

Jag funderar också på om det spelar någon roll om konstnären har en djup mening i åtanke eller bara målar på. Räcker det om jag ser en mening i den, eller är jag bara grundlurad då?

Jag tänker å andra sidan att folk ständigt och jämt uttrycker en massa intressanta inre konflikter och liknande utan att själva ha den blekaste aning om det, så det vore väl underligt om det inte skulle kunna avspeglas i konsten också även om konstnären bara målar på. Kanske kommer man rentav sitt undermedvetna närmare om man bara målar på? Det kanske är just det som är konsten med konsten? Att släppa alla försvar och intellektualiseringar?

Besläktad fråga: kan musik vara övertydlig?

Det kallas dansbandsmusik.

Skulle man kunna jämföra det som så att musik med text är som figurativ konst medan musik utan text är som nonfigurativ konst? Hm, troligen inte, för man kan ju göra tydliga bilder med musiken helt utan att använda ord.

(Äsch också, nu spillde jag youghurt i tangentbordet! Min klant!)