Kära "pappa".
Jag vet inte vad du heter, men Kate kallade dig för "pappa" hela flygresan förra veckan, och du var snäll och rättade henne aldrig. Faktum är att du inte ens ryggade tillbaka när du insåg att hon inte blandat ihop dig med sin egen pappa, utan att hon gjort sin egen bedömning av hur trygg hon kände sig med dig. Om hon kallar dig "pappa", då kan du vara säger på att hon tycker att du är okej.

Jag satte Kate, min treåring som är autistisk, i mittensätet fullt medveten om att det skulle sitta en främling intill henne under hela flygresan. Jag fattade ett snabbt beslut baserat på hennes fixering vid att öppna och stänga fönsterluckan. Jag tänkte att hon skulle störa mindre om hon satt i mitten. Jag såg hela Temple-basketlaget komma ombord, och tänkte att någon av de där jättarna kanske skulle sitta bredvid Kate. De gick alla längst bak i planet. Hon hade tyckt om dem, hon skulle ha gjort några observationer som jag fått hantera, men hon hade tyckt om de där spelarna. Jag såg också många mormoderliga kvinnor gå ombord och hoppades att de skulle sätta sig bredvid oss, men de gick också förbi oss. För en kort stund trodde jag att platsen skulle förbli tom, men sen kom du och satte dig med din portfölj med viktiga dokument och jag fick en vision av Kate som hällde vatten över dina mångmiljonkontrakt, eller fastighetsavtal eller vad det nu var du hade. Sekunden du satte dig ned så började Kate smeka din arm. Din kavaj var len och hon gillade hur den kändes. Du log mot henne och hon sa: "Hej pappa, det där är min mamma". Sen hade hon dig.

Du kunde ha vridit på dig obekvämt i din stol. Du kunde ha ignorerat henne. Du kunde ha gett mig det där "leendet "om jag hatar eftersom det betyder "ta hand om ditt barn, tack". Du gjorde inget av det. Du började prata med Kate och ställde frågor till henne om hennes Ninja Turtles-figurer. Hon kunde aldrig riktigt svara på dina frågor eftersom hon hade fullt upp med att hålla ögonkontakt med dig och sakerna du frågade om. Jag tittade på er och log. Jag gjorde ett par artiga försök att distrahera henne, men du brydde dig inte om det.

Kate: (När hon såg att du hade en iPad). Är det pappas dator?
Du: Det här är min iPad, vill du se den?
Kate: Till mig? (Jag vet att hon trodde att du gav den till henne som en present).
Jag: Titta på den, Kate. Den är inte din.
Kate: Den är fin.
Du: (När du såg att Kate hade en egen Ipad). Jag gillar din dator, också. Den har ett fint lila fodral.
Kate: Pappa vill du vara skurk? (Hon gav dig Shredder (boven i Ninja Turtles - reds anm.) och det, min vän, är stort).
Du: Cool.

Interaktionen fortsatte hela tiden och du såg inte irriterad ut en enda gång. Hon gav dig lite lugn och ro medan hon lekte med sina dockor Anna och Elsa. Det var snällt av henne att bespara dig Barbie-leken, men jag slår vad om att du inte hade haft något emot det. Jag slår vad om att du också har små flickor hemma.

Kort före vi landade nådde Kate sin gräns. Hon skrek och ville ta av säkerhetsbältet, hon skrek åt mig att öppna flygplansdörren och grät om och om igen "planet är stängt". Du försökte få henne att upptäcka sina leksaker igen. Hon var redan över gränsen just du, men faktum att du försökte hjälpa din nya lilla vän gjorde mig väldigt rörd.

Utifall du undrar, så var hon okej igen sekunden vi klev av planet. Tack för att du lät oss gå ut före dig. Hon var överväldigad och att komma ut från planet och en lång stor kram var allt hon behövde.

Så, tack! Tack, för att jag inte behövde säga de där hemska förlåtande meningarna som jag så ofta får säga offentligt. Tack, för att du underhöll Kate så mycket att hon fick göra sin mest framgångsrika flygresa hittills. Och tack, för att du la undan dina papper och lekte Turtles med vår flicka.