http://www.dn.se/ekonomi/unga-efterlyser-mindre-individfokus


En stor del av min framtidstro fick sig just en törn.

Tycker som artikeln. Individualism passar långt ifrån alla. Det skapar utanförskap och prestationsångest (negativ sådan). Folk vill sällan vara ensamma öar. De vill vara tillsammans.

Den stora utmaningen är att kombinera individuella privata val (även sådana som kan väcka lynch- eller förmyndarlustan hos andra) med solidaritet och omsorg om det gemensamma och starka skydd för mittlinjerna mellan vars och ens rättigheter. Utan att förfalla till vare sig kontrollsamhälle (socialkonservativt, fascistiskt eller östkommunistiskt) eller företagsdiktatur (anarkokapitalistisk eller bara den ny"liberala" som vi är på djävligt god väg mot nu, åtminstone tills Väst kullkastas av allrounddiktaturen Kina) med allt annat socialt liv sönderslaget. Lära oss att ta det bästa av båda i stället för det sämsta av båda, som tendensen är nu.

Samt att inse att så länge vi inte har någon bättre överteori än kapitalismen för den kommersiella sidan av livet, behöver näringslivet förmyndas av det allmänna och i huvudsak ges lägre rang än enskilda personer – raka motsatsen mot nu – och finna ut sätt att göra det på som inte minskar dess vitalitet.

Ärlig reservation konsultbyrån gjorde åtminstone, om att de inte nådde de fattigaste utan dator. Tyvärr lär väl många läsare bortse från den.

… och att uppnå detta som de människor vi är, böjda att tänka begränsat och begränsande, rädda för öppenhet och inte utrustade med några bra långsiktighetsreceptorer, och böjda att tänka svartvitt och i nollsummespel som "trygghet eller frihet".

… men med tanke på att idéhistorien faktiskt har gått i humanitär riktning hittills (om man nu tycker det är bra) kanske man kan hysa en viss försiktig optimism. Fast spikrakt och utan bakslag lär det ju inte gå framöver heller, och det kan säkert hända att vi har hunnit såga igenom den gren vi sitter på innan vi inser hur vi borde ha slutat upp med det.

Håller med artikeln, tycker det låter som ungdomarna har en sund vision om hur framtiden borde te sig. Som sugmundfreud säger så tror även jag att individualism skapar massa elände. Det tvingar fram massa val som många egentligen inte vill eller kan göra utan helst skulle få ta del av gemensamma väl fungerade lösningar. Massa normer ska brytas upp för att vi tror att alla vill göra på helt egna sätt och så mår vi egentligen bäst när det finns gemensamma normer att förhålla sig till.



De här orden skulle jag kunna rama in och ha uppsatta på vägen. Fast då kanske i en så snitsig formulering som möjligt.

Om det innebär en viss grad av ångest att få välja, tycker jag ändå det är värt det. Hellre ett liv med viss dynamik, ångest och spänning än ett utstakat liv som en del av flocken. Och man behöver inte leva ensam bara för att man är individualist!

Jag förstår inte de som är direkt anti-individualistiska rent privat sett. Varför inskränka andra människors möjligheter? Varför skulle människor må bättre av strikta, godtyckliga normer och vad göra åt de som inte vill/kan efterleva normerna?

Vilka skall normerna vara, förresten? Vilka som helst? Eller är det givet att normen är partiarkal och heterosexuell?


Instämmer. Jag är definitivt kollektivist i den meningen att jag vill ha en välfärdsstat.

Det är väl så att människor är kollektivistiska och räddhågsna under oroliga tider och tvärtom (individualistiska och öppensinnade) vid goda tider. I dåliga tider har människor också en tendens att vara mer främlingsfientliga; skylla problem på invandrare och bete sig allmänt inskränkt.

Vi är ganska begränsade och dumma egentligen, vi människor. Handlar efter känsla; tänker inte längre än näsan räcker. Men så är vi ju djur...

Det får vi väl verkligen hoppas, så det blir nån ordning på torpet igen.

Ojsan, jag stavade fel på patriarkal ser jag nu. Jaja. Vad har du för argument för att det bör bli "ordning på torpet igen" då?