Jag identifierar mig med stereotyper av det det Tyska, det Germanska, det Nordiska och det Svenska. I stigande ordning, dvs jag är i första hand Svensk, sen Nordbo, sen allmänt Germansk. Det Tyska är ekonomiskt rationellt men med ett ur svenskt perspektiv oförklarligt inslag av traditionalism.

Jag är lite bekymrad över det att jag tycker Sverige är bäst/minst dåligt i världen samtidigt som jag själv är Svensk sedan oräkneliga generationer. World values survey visar att Sverige är den extrem som befinner sig motsatt de minst utvecklade länderna, men så är den väl i betydande utsträckning konstruerad av Svenskar också.

Men min bild av Sveriges överlägsenhet bekräftas av vilken positiv inställning de utlänningar jag träffar varje dag har.

Jag har träffat flera Iranier som är från sekulär akademisk medelklass. Mitt förakt mot religiösa är helt klart större än mitt förakt för medelklassen. Sen föraktar jag också de som föddes i arbetarklass och stannade kvar där, men det är en annan sak. Kan ha sympati med de som gjort omvänd klassresa dock. Det är väl egentligen nån slags försvarsstrategi.

Det senare låter lite motsägelsefullt.

Ja. Det är lite av det som bekymrar mig. Jag kan inte identifiera mig med vare sig medleklass eller arbetarklass. Rent objektivt har jag nog övervägande medeklassvärderingar.

Hade jag haft en helt konsistent världsbild hade jag inte bekymrat mig över detta.

Ibland tänker jag att jag borde vara mer ödmjuk och tolerant mot folk med andra värderingar. Men ofta kommer jag snabbt fram till att tolerans för intoleranta värderingar är självemotsägande och bara kan motiveras av möjligen praktiska/ekonomiska argument.