Spännande att läsa vad ni skrivit. Det Schueberird skrev:
Känner jag igen, bland annat bland beväringarna som avslutade sin utbildning med
soldatmarchen, efter den rutt de gick så fanns det en ökänd raksträcka, asfalterad väg,
som var ett antal antal km lång rätt många faktiskt, den kallades för "vägen utan slut",
"tröstlösa vägen" m.m. och var ökänd som en riktig plåga. Så det där med delmål och
känna att man kommer frammåt tål att tänka på.
dygdig barbar skrev:
Det ligger helt klart någonting i det också för de har ju andra saker att ta hänsyn till,
att inte göra av med onödigt mycket energi eller riskera att bli uppäten.
Men jag tror att det ligger mer i detta krokiga stigen beteendet. sen jag flyttade ut i
skogen har jag gått med hunden och det har blivit en stig där jag gått, och utan att
jag tänkt på det så nog f-n har den blivit krokig helt i onödan, märkte det för ett tag
sedan och började fundera igen.
Det skulle vara mycket intressant att veta hur stigarna efter chimpanser eller gorillor
ser ut. Jag tror att vi av någon anledning kanske i överlevnadssyfte har det i ryggmärgen
från våra förfäder, något som var en av många fördelar att ha under den långa evolutionen.
Men jag kan inte knyta ihop säcken, förstår inte riktigt då våra förfäder, apliknande, måste
haft samma problem som rådjuren.
Kan det kanske ha något att göra med att vi går i cirklar när vi går vilse
Det är bara en gissning.
Och föresten tycker jag att gamla stigar borde blivit uträtade med åren för oftast vill
vi ju gå den kortaste vägen, om det inte är en ren nöjespromenad förstås.