Det är svårt med trygghet och ro i själen, jag lyckas aldrig att få det. När jag någongång
får ett "lugn" så är det hela tiden något som drar mig mot kaos, jag själv genom handlingar
och livet självt genom att försätta mig i situationer jag inte har bett att få hamna i.
Nu har jag alla möjligheter att skapa lugn och ro, jag tror de bästa någonsin, men någonting
sliter mig och min själ mot kaos, jag hoppas kunna stå emot, men tror inte, det handlar
inte bara om relationer utan allt.
Jag har på sätt och vis accepterat att jag aldrig någonsin kommer att få lugn, ro och trygghet.
Kaos ger mig konstigt nog kraft, ändå söker jag, har alltid sökt frid, men får det aldrig, måste
hela tiden vidare, dör om jag stannar.
Kanske är jag rädd för att stanna, vet inte, rädd för ansvar erkännes, jag tror jag skulle vilja
sitta på verandan i gungstolen och klappa hunden, men kommer säkert aldrig att hamna där.
Är jag ensam om det här eller känner någon igen sig??

Jag känner igen det där.
Att ha det lugnt är väl trevligt på sitt sätt, men det är så förbannat långtråkigt.
Kaos å andra sidan ger den där lilla extra energi som behövs för att klara av att bränna ut sig.

Exakt, det blir långtråkigt, och det står jag inte heller ut med, men det är lite synd
för det skulle vara skönt att bara luta sig tillbaka och vara nöjd.

Ett sätt för mig att mixa är att:
Göra små resor och lufta vingarna helt utan planering, då går inte kaoset överstyr.
Nackdelen är att kostnaderna lätt rusar iväg.

Det här kanske är en dum fråga men menar du som t.ex. åka till Arlanda oc kolla flighter
och komma på att yes! ikväll sitter jag i Beirut på ett kafé och dricker deras starka
goda kaffe och lyssnar på härlig musik?
Sådant(liknande) har jag gjort, och då brukar kaos verkligen braka loss...

Den ekonomin brukar jag aldrig ha
Men i princip, ja.
Javisst brakar det lös, och efter resans gång kan man lugnt återgå till tristessen och leva på minnena.
Och spara pengar till nästa resa.

Det är ju väldigt frestande men ska försöka ta det lugnt även om det
är svårt, brukar tyvärr vara i lite för bra form(=dårhuset) när jag kommer
hem. Måste tänka på bl.a. min stackars hustru, hon skulle slå ihjäl mig

Det är ju inte bra iofs.
Mindre resor då?
Åka en helg och hälsa på någon nätbekant inom rikets gränser, kanske?
Blir det lika illa då?

Jo det skulle ju vara en kul resa det också, får se hur det blir, ska låta
bli att göra något ogenomtänkt, iaf över helgen.
Men det är jobbigt att alltid ha den där oron, att alltid söka efter något...

Har börjat fundera, var går gränsen vad är jag och vad är sjukdom? Jag vet inte
längre. Om jag tänker på alla mina handlingar, vilket är vilket? sjukdom eller jag?
Jag vet inte riktigt vem jag är, Det är obehagligt att inte känna sig själv.
Är mina funderingar ett tecken på att medicineringen börjar hjälpa? eller är det
bara ytterligare ett tecken på vansinne, eller är jag bara lat och vill ligga i sängen
med ångest eller försöka knulla bort den?
Jag vet inte vem jag är, och den känslan kommer oftare och oftare, under längre
stunder av klarhet.
Det här är inga självmordstankar utan bara stor förvirring över att inte veta, ser
det mer som en möjlighet, jag borde filtreras.