Jag tycker att jag blivit mindre kreativ av all medicinering, inte så konstigt kanske
eftersom jag kan bli lite för "kreativ" när det gäller att leva ibland
Hjärnan är liksom seg men visst jag blir förhållandevis lugn o fin....
'Någon som upplevt något liknande

Har väl aldrig varit så medicinerad och har svårt att få vad andra skriver om mediciner att fastna i huvudet . Concerta kände jag mig ytligare av, förutom stirrig och mer autistisk, men det var nog något subtilare. Men det är väl rätt välkänt att både SSRI och andra antidepressiva gärna kapar både toppar och dalar.

Concerta är väl den medicin jag har erfarenhet av.

Det stoppar "tugget i hjärnan" vilket dels tar bort depressionerna, men också en hel del av "det där".
Det går liksom inte att lösa djupa problem på samma sätt längre

Men jag slipper iallafall den där "tjäran" mellan öronen som stal mycket av mitt liv.

Förra gången jag gick till tandläkaren med en benz i huvudet kom jag på ideer till saker att skriva. Förmodligen en skitdålig metod att komma på saker med.

Kan också bero på att det var en vacker promenad dit, och jag var allmänt glad.


Vet inte hur min antidep har funkat, skriver mindre ångest och deppoesi iaf

För mig är det depressioner och nedsatt stämningsläge och stress som stjäl min kreativitet. Med medicinen får jag den tillbaka.

Det knivigaste är att balansera krativiteten så att den inte spinner iväg tills det blir kortslutning eller rundgång. Jag måste se till att varva ned emellanåt, låta saker och ting processas i lugn och ro. Jag har läst (på nätet någonstans, kanske inte någon trovärdig källa, men det funkar för mig) att man aldrig skall vara uppslukad av inspiration eller engagerad längre än fyra timmar. Sedan behöver hjärnan en paus. Jag har anpassat min medicinering efter det, så att det "naturligt" uppstår dalar i min uppmärksamhet.

Vissa mediciner, typ Fontex, är väl inga större kreativitetsdödare men sedan är listan lång på de medel som tar kål på kreativiteten nästan helt: Lyrica, Efexor och all slags neuroleptika.

Blev så mycket mer än jag tänkt, postar ändå, och den som känner att text massan är för diger, läs inte, eller läs, det står utanför min kontroll ...

Blir inte klok på det här med "antidepp", signalsubstanser och kreativitet. Efter att nu satt ut Sertralin50mg sedan 8v tillbaka så känns det förutom "utsättningsproblematiken" med den enligt Fass etc så sedvanliga symtom/syndrom skoven över förväntan "hyfsat" Misstänker ändå att det går åt mycket mer energi nu för att somna, sova, vakna, vara vaken, äta, m.m och mycket mer än så orkar jag inte för närvarande

Paradoxalt nog (Tvångsskratt för syresättning av blodet)

Klagar inte då jag faktiskt har det bra med min gamle vän hunden, som iofs blivit äldre men på gammelhunds vis med sårbart känsligare hälsa , sen min andre hund dog för 1-1/2 år sedan så är hunden numera ensidigt utlämnad till mitt instabilt godtyckliga humör, men det som håller hunden på benen håller också mina ben på vägen, som är min nödvändiga rekreation i skog, mark och i bland med frisk sjöluft i vindarna.

Så då är jag förberedd på att min sen tidigare (det är nu så länge sedan) så kreativa sida, numera har fullt upp för att med en autopilot motivera flera överlevnadsstrategier än att "bara" vegetera i tillvaron, passar mig nu ändå noga för att konfrontera omgivningen och det trots att det inte är möjligt med hur jag skall undvika att bli till kanonmat för somligas kreti&pleti attacker som lätt blir till min upphakning, för en oundviklig panikattack när jag sen minst behöver det ...

Och det är här jag tror mig märka den största skillnaden av hur 12-års SSRI medicin haft för påverkan i mitt liv "antideppet" kapade vågornas toppar och dalar och jämnade även ut längden på skoven av ångestperioder, tror mig haft ... liksom en sköld mot omgivningens stress och krav, även som en sköld mot när jag känner mig självmedvetet dum och "tic-sigt" grinar, grimaserar och har mig ... ett "tourettes" påslag på det i grunden "autistiska" draget för att hålla "AD(H)D:n i adekvat nivå med den störda "perceptionen" av under/över-stimulans och en dålig integrering ... ingen automatisering ... eller rättare sagt mycket men inte tillräckligt automatiserat för att jag skall lyckas lura mig själv ...

SSRI har ändå givit mig en slags paus iofs en undermålig och kanske lite väl för lång paus, då det enda som till slut gick, var dagarna ... och när gammelhunden dog för 1-1/2 år sedan gick varken dagarna eller nätterna heller ... jag frös och gör så lite grann ... fortfarande, men börjar känna igen ett värmande temperament som nalkas framledes bl.a. i brist på kommunens kostnadseffektiva ...

(vet inte längre vad jag skall kalla den klåpiga skiten för, men till dessa kommunens samtliga aktörer har jag sagt mitt och det får jag leva med, orkar jag så skall jag senare agera i saken men det får bli då det, om än alls, nu är det en liten sak i taget för att återupprätta det "medborgerliga" människovärdet och det trots eller tackvare mina så "signifikanta" funktionshinder ... men utan en adekvat diagnos kan det kännas lite slirigt med att jag så lätt avfärdas av "obildade och ej pålästa" myndighetskontakter o.s.v. numera uttrycker jag ju mig skapligt i skrift även om det återstår en hel massa i skrivkonstens "djungel" av grammatik, ordsatser i meningsbyggnader, syftningar etc, innan jag hjälpligt klarar av att göra mig förstådd, och det utan att mina dyslektiska frustrationer skall omkullkasta mina tankar ... -Skriv ett brev, var det svar jag tidigare fick när jag hörde mig för om vad för hjälp jag borde söka för mina "livskriser" som jag då inte hade något annat namn än "Ångest" på. Att sen göra mig förstådd via telefon var ogörligt även om det kunde vara "roligt att få komma fram", det fick nu bli som det blev).

Utan SSRI hade jag inte kommit så här långt, men hade man 12-år tidigare sagt mig att det här skall du ta så länge du lever så hade nog mitt svar blivit -Den som lever får se!

Det hade helt enkelt inte gått utan min vän gammelhunden, som jag inför mig själv sa att förutom livet så är hunden min en "Gudagåva" jag är ju inte troende kristet religiös av mig annars men när det gäller min gamle vän blir min tro osäker och inför hundens bortgång förhandlade jag faktiskt om nåd med självaste "Fan" ty av någon "Gud" blev jag inte bönhörd eller så blev jag det, osäkert det där och tur var väl det, hunden var iaf min kompass och här förbannar jag mig själv att det blev så många år då jag var prepparerad med "Sertalin", "atarax", och för att mage och tänder skulle hålla även "losec" dagligen ... jag märker saknaden var dag som går, min gamle hund visade mig vad som var av värde i livet ... saknaden av medicinen märker jag inte så mycket av, annat än som att det blivit en "rockad" i biverkningar och uthålligheten är sämre, den låga nivån på "seratoninet" tar fort slut och vid minsta stress ett tröttande och påfrestande skov och får ta det i portioner, men som tycks alltmer hanterligare vart efter tiden går, mörkt men inte nedsläckt, varje dag en strimma ljus ...

Hopp om livet, som jag förr sade som svar på "hälsningsfrasen" -Läget? Hopp om livet var det som förväntades, inget annat! Men idag är det med min förväntan ett hopp om livet, lite mer kamp för livet och det så mycket "livet" mäktar med. Och här räknar jag kallt med att i en framtid inte allt för långt bort omdisponera krafterna för att frigöra kreativiteten, pinsamt medveten om att utmattningssyndrom ställer till sådana skador att man inte skall räkna med någon fullständig läkeprocess, mycket måste erkännas förlorat men därmed inget slutord om vad som kan vinnas och för min del kanske med hjälp av "Pc:n" och alla de program som jag ännu inte bekantat mig med kanske det blir min möjlighet att låta datorn kreativt kompensera det jag förr hade så lätt för ...

db