Sean Banan - inuti Seanfrika

http://feber.se/film/art/232300/sean_banan/



Blir lite lätt störd av den där Boratkopian, nämligen.

Johannes Brost, Kikki Danielsson och Dr. Alban. Och Sean Banan, i en jävla långfilm.



Kött, fyfän!



Jag er sneeeeell.

KÖTT fifän.

Jag såg två låtar på melodifestivalen. Abalone Dots och...

tjae..


Bananen.



Ruuuuuumpah!

sydsvenskan:

"Sean Samadis låt halkar på bananskalet och når samma brist på höjd som den ”flygande” matta som han med visst besvär tar sig ned från i inledningen av numret. Kvinnosynen är lika avgrundsdjup som det svartaste hålet i Vintergatans mitt och den påklistrade käckheten vägs endast upp av textens fullständiga kollaps. Sean ger utan tvekan rumpan ett ansikte. Om ”Den första bananen” hade varit ett tuggummi så hade det suttit fast under min vänstra sko vid här laget. Och skon hade legat på närmaste återvinningscentral. Givetvis en vinnare. Någon borde ringa Fredrik Gertten."

hihi


Edit: Näe, DN var det ju!

*dags att fortsätta min monolog om bananen*

Vem intervjuar expressen om låten? Jo, skatteverkets pressansvarige!

Världen ÄR skojig!


http://www.expressen.se/noje/1.2699617/skatteverket-inte-hort-sean-banans-lat

Sydsvenskan säger Svårslaget bottenrekord: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1608599/Svarslaget-bottenrekord.html

Just nu är det inte bara ekonomisk kris utan att döma av den här plågsamt obegåvade amatörsemesterrullen också svåra depressionstider i nöjesbranschen.

Idén har tydligen varit att utan manus dumpa några skådespelare och musikartister iförda Butterickskläder i Moçambique och sedan bara låta kameran gå.

Resultatet är en åttio minuter lång förolämpning både mot lokalbefolkningen och mot betalande biobesökare i Sverige.

Dr. Alban och Kikki Danielsson gör en trött freakshow av tidigare meriter såväl på scen som i veckopress, alltmedan huvudbananen växlar mellan tom fåraktighet och trista dumkvickheter.

Redan fem minuter in i filmen svindlar tanken över hur det kan vara möjligt att tänja på pekoralet i ytterligare en timme och en kvart. Och bara att försöka formulera en kritik mot det här svårslagbara bottenrekordet även för svensk film känns som att ge ”Sean Banan inuti Seanfrika” alltför mycket erkännande.

Inför detta själlösa svarta hål av talanglöshet frestas man utbrista: kom tillbaka Åsa-Nisse, allt är förlåtet.