Sjukt samhälle eller sjuk individ?

http://www.yelah.net/opinion/signerat/diagnosernas-dimridaer

Går till apoteket o köper concerta.

Mycket bra artikel! Den lyfter fram viktiga sanningar som drunknat i individualismens träskmarker.

Att göra individen till ett problem, diagnosticera och placera i det allmänna överskottet är billigare än att ta tag i samhällsproblemen och stoppa råkapitalismens ödeläggande av planeten.

Fler aspekter: den jord vår gröda växer i är förgiftad av konsgödsel, utarmad och påverkad av gifter på många sätt. Maten vi äter och kanske sätter i micron är inte frisk. Alltså blir inte vi det heller. Brister uppstår och skador. Vi är en del av den förgiftade planet vi lever på så det är inte konstigt om våra hjärnor blir rubbade.

Hur som helst, så är orsakerna många. Att inte få bekräftelse i stora barngrupper; detta har jag grubblat på. Vad blir det av dessa spädbarn när de blir stora? De som speglat sig i ingens ögon. De ser väl bara tomhet? Hur kan de bli riktiga människor. Men datorer får de ju tidigt att stirra in i, vid 3-årsåldern. Vad blir de då som vuxna? Robotar? Eller patienter med multidiagnoser?

Själv är jag kritisk.
Första larmklockan plingade på det här:
Scientologipropaganda.

Sedan fortsätter det med:
Det luktar Kärfve lång väg.

Även föraktet visar sig:
Det hon beskriver är ju när nydiagnostiserade lär sig att växa i sin egen personlighet. Det är inget dåligt.



Jag ser nog den här "professorn" som ev ulv i fårakläder.
Må Xenu kasta ner avskrädet i en vulkan.

Hm... Mitt intryck från Karin Johannissons tidigare produktion är att hon är betydligt mer nyanserad än så. Jag utesluter inte att hennes resonemang har förenklats kraftigts och reducerats till svartvitt tänkande av en rubrikhungrig journalist.

Annars blir jag besviken. Och i så fall skulle jag önska att hon tillämpade sin egen kritiska granskning på den diskurs hon själv blivit en del av.