Enfaldiga människor finns överallt men för att den enfaldige inte ska bli ett vulgärt missfoster krävs sociala ramverk som framhäver ödmjukhet, flit och måttfullhet men som håller tillbaka den dekadenta individualismen. Dumma kvinnor t.ex ska vara gulliga mödrar som bakar och niger. Inte självständiga, storkäftade, giriga apor till kvinnor. Samhället ska kräva ödmjukhet, respekt och förminskande av individen. På detta sätt tar man fram det bästa i människan och minskar dumhetens skadeverkningar på samhället.

Jag blir provocerad av människor med för intellektuella intressen likväl som dumma men arroganta människor. Båda dessa typer är ett uttryck för överdriven individuell frihet. Jag anser att samtalsämnen folk bör ägna sig åt är sånt som rör trädgårdsskötsel, matlagning, andlighet, husdjur, tv-spel etc. Samhället bör uppmuntra intellektuell minimalism samt en generell anständighet. Det ska inte anses som önskvärt att sitta och dricka vin med väninnorna och skryta om sina barn eller att spela poker med polarna och skryta om nya bilen.

Folk bör vara stolta över sin enkelhet, leva måttfullt och ödmjukt, inte försöka vara märkvärdiga. Samtidigt ska inte enkelhet ses som likvärdigt med individuella utsvävningar i vulgaritet. Den intellektuella chauvinismen är lika avskyvärd som den dekadenta hedonismen. Kombinationen av de båda är en styggelse som karaktäriserar det moderna västerländska samhället.

Jag ser poänger här samtidigt som jag inte kan hålla med om allt. Jag hör nog till den gruppen som har "för intellektuella intressen". Å andra sidan uppfattar jag dig som ganska intellektuell själv? Fast du kanske menar något annat med intellektuell? Förtydliga gärna!

Om dumma kvinnor skall baka och niga och vara gulliga mödrar, vad skall då de dumma männen göra? Och om kvinnorna inte är bra på att baka, vad skall de göra då? Diska åt de dumma bakande kvinnorna? Och är det OK om kvinnorna hämtar andrum utanför hemmet ibland för att orka vara gulliga mödrar? Och slipper de smarta kvinnorna baka och niga? Jag hatar att baka.

Visst finns det en hel del med den västerländska individualismen som kan ifrågasättas och problematiseras. Många teoretiska förklaringsmodeller utgår också från individen, vilket jag själv är kritisk mot i min egen forskning. Jag tror att det ligger mycket i vad du tar upp om det enkla livet. Det skulle minska många miljöproblem och konflikter i samhället om fler levde så i större utsträckning, jagade mindre efter prestige och nya prylar och gladde sig åt det lilla. Min särbo är precis sådan (flitig också). Lite som den äldre generationens basbehovsmänniskor, fast med data-/TV-spel (vilket i och för sig kräver just nya prylar).

Ödmjukheten tror jag starkt på. Prestige är roten till mycket som är ont och smärtsamt. Jag tycker inte alls att det är fel att ge sig själv credit när man har gjort någonting bra - det tror jag bara är sunt, om man gärna ger andra credit också - men upprätthållandet av fasader och rädslan för blottor förhindrar både det genuina mötet med andra människor och den egna utvecklingen.

Ja förmyndarskap är ju så väldigt annorlunda från att vara märkvärdig.

Samhället bör genom kulturen vara sin egen förmyndare. Enda sättet att uppnå "demokratisk fascism", vilket egentligen var fallet i t.ex Tredje Riket där folket frivilligt valt Hitler.