Även om en psykolog kanske enkelt skulle kunna förklara min personlighet, narcissism som kompensation, hat, projicering etc och beskriva mig som en härva av neuroser, låsningar och mänskliga begränsningar, varför skulle detta då vara sämre än att vara frisk?

Jag betraktar mig själv utifrån. Jag är en docka. Om dockan är galen eller inte spelar ingen roll. Varför skulle det spela roll? Jag är motesägelsefull. Än en gång ett uttryck för mänsklighet. Jag bryr mig inte, men ändå skulle jag inte begå vissa typer av brott. Ändå bryr jag mig om hygien och utseende. Ändå föraktar jag folk som inte bryr sig om sin hygien.

Varför blir jag bättre om jag är en icke-autistisk intellektuell läkare som rest runt jorden än om jag är en anti-intellektuell, obildad galning som spränger sig själv till döds?

I vår kultur anses friska bättre ja, men inte överallt, det finns kulturer som
ser upp till och vördar tillstånd som t.ex. schizofreni som ett stadie närmare
gud.
Jag tror att föraktande av andra människor beror på ett väl utvecklat själv-hat.

Det där är något jag finner intressant. Har alltid gillat t.ex shamanistiska kulturer. Shamaner är i hög grad autister och psykiskt sjuka tror jag. Min egen syn på saken är ganska nära uppfattningen att psykisk sjukdom är ett stadie närmare Gud.

Jag gillar vissa schizofrena för de är ofta smarta och roliga. Har inte haft tillfälle att samtala med sådana så ofta, men har ju varit inlagd några gånger. De är ofta mycket missförstådda och personalen har samma uppfostrande ton mot dem som de har mot mig. Att man ska rätta sig i ledet, inte kräva att få röka cigg, inte äta mat på rummet utan med de andra in absurdum annars blir det Cisordinol intramuskulärt samt bältessäng. För dem då, inte för mig jag har ju bara Aspergers.