Att medicinera människor med autism med neuroleptika är misshandel. Att försöka medicinera bort folks personlighet fungerar inte. Om man är psykotisk kanske medicinen fungerar vad vet jag, men jag vet att det inte hjälper om man inte är det. Eftersom det inte finns någon psykos så kan de medicinera bort en så att man inte kan prata och inte kan röra sig, men man blir ändå inte som de vill. Det som händer är att personen som fungerar autistiskt blir försämrad och hindras att utvecklas. Samma sak är när man behöver stöd och hjälp antingen bara med att leva eller med saker man behöver bearbeta, då hjälper det inte att medicinera människan. Det är fruktansvärd misshandel att bli vårdad inom psykiatrin. Genom de år jag blev nerdrogad för att de försökte medicinera bort min personlighet är år jag förlorat. Skulle vården erkänna att de felbehandlat, nej aldrig.

Alla år i närheten av psykiatrin är förlorade år. De bevisar bara gång efter gång att det inte finns något stöd att få. De som arbetar där lever för att trycka ner människor och kränka dem och skada dem och se till så att de itne kommer vidare i livet. Jag tyckte det var viktiga saker som togs upp i en annan tråd. Det berör i alla fall mig i allra högsta grad. Vet inte vad mer jag ska skriva i en ny tråd. I alla fall är det här höggradigt allvar för mig och jag mår väldigt dåligt av det. Jag vet att det finns massor av människor som inte vill höra detta och har åsikten att det inte finns. Men för mig är det verklighet och det gör ont. Även om jag inte uttrycker mig så det passar de som vill se saker rosenrött eller uttrycker sig mer "fint" så är detta verkligheten för mig och det är smärtsamt. Jag sätter inte min fot i närheten av psyket igen och skulle aldrig falla mig in att be dem om hjälp, det har jag gjort för sista gången, det finns inte någon där som är till för att stötta och hjälpa. Men det är ändå smärtsamt. Respekt. (okey, jag vet att jag gör ett kardinalfel och lämnar ut mig, men man kan väl önska sig respekt och försåelse, även om man är medveten om att det inte är verkligheten, jag lär mig aldrig). Det här är vad denna tråd handlar om.

Jag hade tänkt starta en liknande tråd. Varför medicinerar man, varför söker man vård? Hur hamnade man i den sitsen?

Min historia om hur jag hamnade i psykvården är ganska sorglig faktiskt. Mestadels berodde min eskalerande ångest på samhällets krav. Efter avslutade gymnasiestudier hamnade jag i en skrämmande verklighet där jag inte förstod hur man skaffade sig pengar. Lyckades få mig ett jobb efter några månader utan pengar. Sedan efter det vikariatet var slut lyckades jag klura ut att det var socialtjänsten jag skulle vända mig till för matpengar. Blev illa bemött av sockärringen.

Åren 95-98 var ett rent helvete kantat av diverse åtgärder såsom datortek, ALU och annan misshandel från soc och arbetsförnedringen. Slutligen hamnade jag hos en Arbetsförnedringshandläggare som sade till mig att:

- Du verkar må dåligt, det här är nog inte rätt plats för dig just nu, du borde söka vård istället för jobb.

Sagt och gjort. Vände mig till psykiatrin där jag omedelbart blev sjukskriven och insatt på Cipramil. Cipramil skulle göra mig piggare och på sikt ordna både sömn och ångest. Allt i ett! Några kompisar sade till mig att det var bra att jag åt antidepp. Bara du får upp serotoninhalten ska du se att allt blir bra!

Jag var skeptisk. Vilka idioter, vadå serotoninhalt. Fy fan för folk som läser Illusionerad Vetenskap och tror på skiten, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag ville ha Rohypnol. Den hade jag provat, fått av en kompis och den effekt jag fick var helt underbar. Ångesten blev liksom mindre hamrande, bultande, och istället liksom mjuk. Inte så att den försvann, men så att jag kunde härda ut. Men se recept på Rohypnol, det fick jag inte, doktorerna vägrade ge mig någon bensodiazepin. Jag sade att min ångest var outhärdlig, men det var bara att försöka stå ut, det blir bättre sedan sade läkarna.

Jag skulle botas med sysselsättning, så snart började det igen. Nu buntades jag ihop med andra sjuka i söta små deppgrupper.

Jag tror det var 2001 eller 2002 som jag bröt ihop och slutade gå till stället där jag sydde barnkläder åt röda korset. Jag orkade inte mer. Slutade med mediciner också.

Runt 2004 tog jag åter mod till mig och uppsökte vårdcentralen, lyckades få Sobril och Stilnoct på nåder.

Jag gick alltså typ 5 år och var brutalt sysselsatt fast jag var helt utan ork och sjukskriven på heltid.

Så, sedan tog det från 2004 fram tills förra året innan jag fick komma till den riktiga psykiatrin efter att ha tjatat på vårdcentralläkaren om en remiss. Helt jävla sjukt, så många förlorade år där jag blivit förvägrad vård, illa bemött och inte tagen på allvar. Fel jävla mediciner och noll respekt.

Att bli nekad de mediciner man vill ha och behandlad som en trotsig ungdom väcker vrede. Enorm vrede och frustration.

Jag hade antisociala beteendestörningar som barn. Det som tidigare kallades barnpsykopati. Detta i kombination med aspergerliknande hjärntyp gjorde att jag ofta reagerade våldsamt och fick svåra utbrott, var elak, sadistisk och hämndlysten och förstörde material och egendom för tiotusentals kronor. En gång högg jag en vässad blyertspenna i ryggen på en tjej som kaxade sig. Detta är knappast "aspergerbeteende" utan snarare solklar antisocial beteendestörning/sociopati.

Redan tidigt, några år innan AS som diagnos fanns i Sverige, noterade en psykolog att jag hade "borderlinetendenser" men framhöll att man inte kallar det personlighetsstörning när det handlar om barn och att det dessutom inte går att diagnostisera. Jag hade kompisar, var utåtriktad, bossig, pratglad, ville bestämma men samtidigt narcissistisk med behov av att trycka ned andra. Dessutom uppvisade jag total avsaknad av spärrar när jag drabbades av vredesutbrott.

Jag har aldrig ens hört talas om någon med AS som varit så extremt aggressiv, känslomässigt instabil och narcissistisk som jag var som barn. Jag kände hat redan som väldigt liten. Ibland kunde utbrotten vara ett resultat av utanförskap, att jag inte kände samhörighet med andra, men behovet av att trycka ned folk hade nog ingenting med AS att göra. Direkt jag kände mig utanför kunde jag starta bråk genom att säga att någon var dålig på något, värdelös, ful etc och börja provocera. När folk blev irriterade eller försökte gadda ihop sig höjde jag tonen till skrik och hot och ibland även fysiskt våld. Jag skrämde folk till underkastelse.

När vuxna människor försökte bestraffa mig eller kränka min integritet, jag har trots allt en autistisk hjärna, gjorde personlighetsstörningarna att jag likställde detta med våldtäkt och hämnden lät oftast inte vänta på sig. INGEN säger åt mig vad JAG ska göra var min inställning redan på dagis och förskola. Lärare som trodde att det ingick i jobbet att lära eleverna "hyfs" sattes på plats med hot. våld, spottloskor och detaljerade verbala kränkningar. Som sjuåring kunde jag t.ex säga att någon var en gris och att hennes barn var smutsiga grisar som inte borde ha fått födas. Detta ackompanjerat av spottloskor och knytnävsslag. När de försökte låsa in mig i ett separat rum förstörde jag allt som fanns i rummet. Gick från bok till bok vilka jag noggrant och metodiskt rev sönder sida för sida, slog sönder stolar, rispade bord med pennor och knäckte kulspetspennor genom att dunka dem i väggen så hårt att jag även skadade mina egna händer. Jag sparkade så hårt i dörrar, inte en gång utan hundra gånger, att det flög flisor och blev fula gropar och märken. Jag använde som sjuåring uttrycket "slavar" om jämngamla och talade ned till dem som om de var värdelösa. Än en gång har jag aldrig hört talas om en annan autist som gjort det.

Hursomhelst, detta beteende, tillsammans med att jag även ofta bara gick hem från skolan i ilska, rymde på skolutflykter och sprang ensam runt i främmande stadsdelar eller gick hela vägen hem till min comfort zone, ledde till att psykiatrin kopplades in. Detta var när jag var sju år och mitt beteende var mycket aggressivt och våldsamt. Det fanns egentligen ingenstans där jag fungerade någon längre tid. Det räckte med att en vuxen lärare använde en arrogant undervisande ton för att jag skulle slå slint och börja bråka. Ibland kunde den som sade emot mig få en käftssmäll följd av en spottloska innan de hunnit fatta vad som hänt. Detta gällde kvinnor och män i alla åldrar. Jag förstörde andra barns kläder, lärares kläder etc. Första gången jag använde folkmord för att kränka någon var också det som sjuåring när jag detaljerat beskrev för min samiska lärarinna hur alla samer skulle kastas i containrar med syra. Jag njöt av att skapa obehag av den typen men jag hade bakom sadismen och narcissismen också en hyperkänslig autistisk sida som upplevde det mesta som en attack på min integritet och privata sfär. Skolans och samhällets regler upplevde jag som ett direkt angrepp, ungefär som ett djur som får sin naturliga levnadsmiljö förstörd.

Så, vid 8 års ålder började medicineringen och med undantag för ett år då jag var utan medicin och istället hade skickats till en internatskola, där merparten var kriminella ungdomar med ADHD, fortsatte den till 16-års ålder. Jag kom för övrigt rätt bra överens med dessa och upplevde deras laglöshet som befriande. Min sociopati dold bakom ett oskyldigt yttre och ett gäng ungar två-tre år äldre än mig med kriminellt beteende gjorde att jag kände en viss sorts gemenskap för första gången i mitt liv trots att jag till skillnad för de andra hade en något bättre uppfostran. Jag ignorerade mestadels de yngre och töntigare ungarna och undvek helt de få aspergarna som gick på den där skolan. Jag fick mycket bekräftelse av de äldre värstingungdomarna och trivdes med det. Jag hjälpte de att stjäla och göra andra saker. När jag tänker tillbaka på saker i mitt liv jag uppskattat så var att vara 10-år och vara den söta lilla skyddslingen till ett gäng kriminella 13-14 åringar helt klart ett av de positiva inslagen. Jag var verkligen den typiske "lilla killen" som man ser i animé och manga som gör V-tecknet omgärdad av ett gäng värstingar med aggressiv uppsyn och hotfull attityd som säger "rör du honom dör du". Jag var "bitch" på ett sätt, men det var en naturlig roll och jag fick extremt mycket respekt och uppskattning. Har aldrig känt mig så uppskattad. Jag skulle kunna vara 10 för evigt och suga kuk åt 14-åriga bad boys på behandlingshem. Tyvärr blev det inget kuksugande i verkligheten, kanske hade blivit om jag inte varit så sen i min sexuella utveckling vem vet? Jag är iaf glad att jag har fått uppleva hur det är att vara "lillkillen" på ett värstinghem. I mitt fall var det bara personalen som mobbade mig, de riktiga värstingarna fattade tycke för mig direkt och känslorna var ömsesidiga.

För att återgå till medicineringen, jag är övertygad om att det på något sätt skadat mig och förvärrat min galenskap. Jag måste vara vacker och galen för att kunna existera, men en del av mig önskar också att jag kunde hitta sann frid.

Jag är extremt medicinöverkänslig och mår ej bra av vare sig antidepp, neuroleptika eller CS, men jag har mött ett stort antal personer som blivit hjälpta av psykofarmaka. Folk med olika psykiatriska och eller neuropsykiatriska diagnoser, alltså. Jag tar själv melatonin ibland, och nitrazepam ibland, annars kan jag inte sova. Jag har haft sömnstörningar sen jag var spädbarn. I vilket fall behöver jag sömnmedicinerna, annars funkar jag inte.

Även jag har känt mig fruktansvärt illa behandlad av psykiatrin, men idag har jag rätt läkare och slipper det. Försöker gå vidare, det blir ju inte bättre av att man går runt och är förbannad. Sen kan jag tycka att många av dem jag tidigare haft oturen att möta varit okunniga och eller fullkomligt socialt inkompetenta och borde skickas på charmkurs.

Blir förbannad när jag läser om dessa jävla rehab-åtgärder/jobb-åtgärder som bara gör att man mår sämre. Om det är nåt som jag är riktigt förbannad över, så är det just detta, och det kan jag tyvärr inte släppa. Tror att mina erfarenheter när det gäller detta påverkat mig alldeles för mycket, det var i samband med dem som jag började må riktigt dåligt.

Samer i syra och grisar som inte borde få avlas på Underbart! Jag vet att det är lite hemskt att skratta åt J3s hemska barndom, men jag skrattar arslet av mig åt de underbaras ordvalen och tanken på en 7-åring som sätter en grisfitta till lärarinna på plats. Oh, så jag önskar att jag haft den verbala gåvan när jag var i den åldern. För tillfällena där det hade behövts var många.

Som du säger så är detta du beskriver, kanske inte vanligt Aspergerbeteende. Pennan i ryggen på den kaxiga bruden, åh, så underbart! Sådant ville jag göra, men gjorde aldrig av rädsla för repressalier och hämnd. Jag har en stark paranoia och GAD, "karmatankar", what goes around comes around. Detta dämpar min ilska från att ta sig spontana uttryck väldigt mycket.

Jag brukade sällan våld och talade nästan inte alls under skolåren. Örfilade de som tafsade ibland, men var i övrigt äckligt snäll och lättstyrd, en lydig marionett styrd av skräck. Värst var rädslan över att gå vilse i skolkorridorerna. Jag undrar om AS är korrekt diagnos för mig, det lutar så mycket mer åt Autism a´la Gunilla Gerland för min del. Men AS och autism-begreppen behöver utvidgas så....

Men jag tänkte onda ordlösa tankar. Bilder om vad jag ville göra med mina onda klasskamrater flödade genom min hjärna.

När jag gick i mellanstadiet fick jag gå till skolpsykologen för att lära mig skaffa vänner. Någon i personalen hade väl fått för sig att jag behövde det. Men jag ville inte ha några vänner, det hade tagist slut med min bästis, jag tyckte inte om mina andra klasskamrater. "Gillade" hennes råd: Säg till någon att ni kan väl träffas på Nydalabadet! Då blir den glad! Jo tack, ingen som lagt märke till att jag saknar lokalsinne och orienteringsförmåga? Detta bad låg långt ifrån där jag bodde, och är nog omöjligt att hitta till för en ensam cyklande flicka utan orienteringsförmåga. Fan, jag hittar inte dit än i dag om jag utgår från fel stadsdel i resan.

Vård, alltid så inriktad på att göra en normal, passa in i muffinsformarna. Men alltid helt utan förståelse för den enskilda individen.

Samma här tyvärr, biverkningarna är för starka. Jag kan inte ta Ritalin varje dag tex, då blir jag sjuk och sliten, typ bakis med muskel och ledvärk. Många mediciner är uteslutna pga myrkrypningar eller illamående.

Jag fick också träffa rätt läkare till sist, förra året. Men det var vreden som tog mig dit. De som tidigare varit elaka och nedlåtande mot mig är rädda för mig nu. De kan inte hantera min vrede. De vill träffa sådana som de kan trycka ner. Those days are over i mitt fall. Så det är bara de som kan bete sig väl som får behandla mig numera verkar det som. Det blir överläkare, professorer. Jag har en underläkare som behandlar mig nu, men hon konsulterar ju en överläkare hela tiden. Jag tror de har gett mig till henne för att hon ska få prova på att vårda en riktig galning som bland annat vägrar gå och anmäla sig i luckan innan mötet för att det sitter en sur nedlåtande grisfitta där bakom glaset som jag hamnar i bråk med varenda jävla gång.

Ja fy fan. Jag deltog ju snällt. För det var underförstått att min ekonomiska ersättning kunde tas bort om jag inte deltog. Jag var rädd. Det bröt ner mig som fan, jag hade behövt vara hemma och vila, vara SJUKskriven. Det är liksom själva meningen med det, att få ro.

Så upplevde jag det också och jag ser på det så nu också. Meningen med skolan är ju att man som barn ska infogas i ett system och lära sig att det är viktigare att vara en välsmord kugge i det underbara maskineri som är "samhället". Man kan inte välja bort skolan, man kan inte välja bort att bli en del av samhället, skolan utgör lägstanivån för vad man ska klara och i vilken ålder man ska klara av det. Att tälja barkbåtar, vara ute och cykla, leka med LEGO eller spela TV-spel får stå tillbaka för.....vadå? Att lära sig läsa, skriva och räkna? Att lära sig umgås med andra? Att lära sig sin plats? Att lära sig att det finns krav som ställs på en som inte går att komma ifrån? Att lära sig att man är barn och inte känner på det sätt man gör utan det handlar bara om andra omständigheter för ett känsloliv med riktiga känslor, riktiga åsikter och förmågan att utrycka åsikterna är något man utvecklar när man blir 18 år gammal?

Jag var ju inte så aggressiv och narcissistisk utan mest rädd. Men det är intressant hur vi utvecklar ett ganska likartat synsätt på det. Jag var en jättelugn snäll nästan drömelev och du ett "monster" och ändå ser vi på det likadant. Det som verkligen har räddat mig från en stor del av rädslorna som kommer av att vara ett jagat djur som har fått min levnadsmiljö förstörd är just att ha tagit känslan av att ha blivit osynliggjord och hotad och odlat ett intensivt hat och hämndbegär. Nu är jag någonstans där jag varken känner mig rädd eller hatisk. Det känns bra men samtidigt är det svårt att acceptera att jag ska ha behövt lida så mycket och tänka så mycket på det när jag helt enkelt kunde ha fått finnas till utan att bli nedbruten. Jag tycker det är har blivit svårt att veta var gränserna går för hur auktoritär respektive undergiven man ska vara i olika situationer. Om man är undfallande så blir man överkörd och om man är auktoritär kan man köra över i princip vem som helst och få sin vilja igenom. Jag tycker det är svårt att se vad det innebär att vara god respektive ond.

Jag tycker att det är ondskefullt att skada och såra andra människor (och djur) men jag har ändå svårt att se t.ex. Adolf Hitler som ondskan personifierad. Det onda med att utrota 12 miljoner människor är inte att några skadeglada nazister utövar deras makt och ser till att dräpa av folk på ett hemskt sätt. Det onda är att samtidigt som man lär ut hur hemskt det är med folkmord och hur dum Hitler var inte drar sig för att stämpla en Josef3 som ett oregerligt monster som måste särbehandlas för att andra ska få en lättare tillvaro. För alla vet ju att det bara är monster som är onda och oss andra är det minsann ordning på.

Bra inlägg av dig om din barndom, Josef3.
Såklart är medicineringen m.m. som du utsattes för övergrepp.
Och lika självklart kommer de skyldiga att gå fria. Bara att ta förlusten. Inte låta dem vinna ännu mer, genom att inte klara sig.

Istället för superskurk kanske du kan satsa på att bli kapitalist, det är nog ungefär samma sak. (?)

Men jag håller inte med om att Magneto i X-Men är en skurk.
Utan jag tycker att han är en (välbehövlig) del av det goda.
Han gör det besvärliga som måste göras.