Nåt jag har lagt märke till på sistone är följande: om jag berättar om min utmattningsdepression/AS för någon, så är jag "too much" (vilket jag inte får höra direkt, utan får istället höra av tredje person att jag "pratar för mycket om min sjukdom, folk orkar inte lyssna"). Om jag istället inte säger nånting, så får jag enorma krav (utifrån vad jag faktiskt orkar prestera) ställda på mig, och total chock uppstår när jag berättar att jag blivit sjukskriven två år framåt, och har ansökt om aktivitetsersättning.

Så hur gör man? Vad säger man till folk om det här med AS? (Jag är helt nydiagnostiserad.) Och även paniksyndrom och utmattningsdepression? Om man ber folk som inte fattar att dra åt h**vete, tills man knappt har någon sk "NT" i närheten kvar?

enkelt svar: berätta så mycket som är nödvändigt
svårt svar: hur gör man dt

Folk förstår depressioner mycket bättre än jag trodde de skulle göra när jag började berätta om dom och inte bara hålla mig borta från folk.

Depressioner, panikångest osv är nog så pass vanligt att de flesta vet ungefär vad det handlar om iaf.

Vad gäller hur mycket man ska berätta så brukar jag vid lämpliga tillfällen bara säga att jag har Asperger, vill någon sen veta mer så hoppas jag att de frågar. Det är alltså inte det första som kommer upp utan först när det behövs t.ex. för att förklara varför jag är sjukskriven.

Sen kan jag tänka mig att det är vanligt/normalt att man pratar på en himla massa när man är nydiagnostiserad eftersom det är något nytt som man kanske inte visste så mycket om själv innan heller. Jag funkar iaf ofta så vad det än gäller, när jag hittat något nytt och läst på om det så vill jag berätta för alla vad jag har lärt mig, oavsett om de är intresserade eller inte :p Har som tur är några kompisar och föräldrar som lyssnar på det mesta, även om de kanske inte "lyssnar" på vad jag säger så får iaf jag prata av mig

Hade samma problem ideligen ideligen innan jag visste något om vad det var för "fel" på mig. Hann göra mig av med de människorna innan jag fick korn på någon Asperger - till priset av också yttre ensamhet. Hur skulle jag göra nu? (Typiskt att jag skriver sånt här sen hjärnan har gått och lagt sig.) Kanske tala om rent ut att "ursäkta om jag tjatar, ta det inte personligt, men om jag inte tjatar så fattar inte folk, det vet jag av bitter erfarenhet och det är just den situationen som fick mig att gå in i väggen" (eller vad som nu är lämpligt att formulera)?

...

Zombie, det låter klokt. Jag får pröva det när jag vågar.

Jag tenderar emellanåt att prata för mycket, och är nog rätt bra på att gnälla. Borde kanske vara lite tystare i vissa situationer.