Alla blir vi gamla förr eller senare, här är en dikt som en tant har skrivit om ålderdomens vedermödor.
Att bli gammal:
Att bli gammal är förbannat
Man kan inte säga annat
Ja, det är rent helvetiskt
osympatiskt oestetiskt
Allting hänger, torrt är skinnet
trist är sinnet, svagt är minnet
Munnen full av köpta tänder
och bruna fläckar på fula händer
Det är fel på hjärnkontoret
fast man själv ej tror ét
Själen gråter, tanken sinar
hjärnans celler borttvinar.
Det är slut på erotiken, ingen liten vän i viken
som ser på en med lystna blickar, kroppen
värker, allting klickar.
Reumatismen pinar låret, rakt och stripigt hänger håret
ögonlocken som gardiner, ådrorna som serpentiner.
Huden är en hop av rynkor, här och där syns stora skynklor.
Tvi, man vill bara kräkas, ingenting vill läkas.
Nu får man leva på minnen som var, man
ej längre på ömma ställen tar, man kan inte säga annat
allt är förbannat.