Efter min lite drogade gapighet igår känns det som att jag behöver kompensera med att ta ett mer konstruktivt initiativ.

Jag tänkte att vi kunde diskutera det här med att jämföra sig med andra människor, vilket passar särskilt bra eftersom vi är nästan bara killar som skriver. Jag jämför mig alltid med andra människor och alltid med de bästa i varje enskilt avseende. Eftersom jag inte är något underbarn så blir det självklart en ganska nedstående analys som följer av jämförelsen.

T.ex. på gymmet/Friskis & Svettis, dit jag börjat gå på sistone; alla killar jag ser försöker jag placera i relation till mig själv och finner att jag är tjockare än andra, har mindre penis än andra, mer feminin fettfördelning än andra män, mindre maskulin kroppsbyggnad än andra och knöligare och konstigare (osmickrande) ansiktsdrag än andra. Under hela min uppväxt så har jag i princip aldrig duschat i anslutning till omklädningsrummen efter skolgymnastik eller annan träning för att jag skämts över min kropp. Jag har alltid haft någon "bra ursäkt" som att jag ska hem precis efteråt och lika gärna kan duscha där eller så har jag kommit till träningen färdigombytt så att det ska bli uppenbart för alla att det inte är någon idé att ta av sig sina svettiga kläder och duscha för att sedan ta på sig samma svettiga kläder igen. När jag styrketränade och motionerade mycket i 17-20-årsåldern så löste jag problemet genom att träna i ett litet ödsligt gym i en källare inom cykelavstånd och på tider då ingen annan var där. I och med att jag började träna igen i början av året så bet jag efter ett tag i det sura äpplet och började duscha med de andra männen, trots att jag är mycket fetare och äckligare nu, och det är ingen bekväm sits men jag härdar ut.

Jag har liknande problem i skolan. Mina klasskamrater är några av de mest klipska människor jag har träffat och när jag jämför mig med dem så är resultatet ofta lika nedslående som på gymmet. Att vara smart är inte lika lätt som att vara fit. Att vara fit är bara en fråga om disciplin. Om man är smart eller ej är mer hugget i sten så att säga, ungefär som att vissa av naturen begåvats med en liten penis och andra med en större -- fast oändligt mycket viktigare.

De flesta NT-människor jag träffar verkar så bekväma i sina liv. Som att de bara gör vad de brukar göra på ren rutin och inte behöver tänka något nedslående som "jag har en fettmängd motsvarande 10 stora smörpaket på magen och det har inte han" varje gång de ser en smal människa eller "jag är fattig och en loser men han är framgångsrik och lyckad" varje gång de ser en rik människa. Det "behöver" jag däremot. Jag har nästan inga rutiner alls. Om jag skall vara på jobbet kl. 7 på morgonen i 500 dagar i följd helger undantagna så är det fortfarande ett lika stort projekt och någonting jag aktivt måste bestämma mig för den 501 dagen. Samma sak gäller att borsta tänderna, duscha, byta kläder o.s.v. -- jag har borstat tänderna många tusen dagar, ändå sker det inte av rutin. NT-människor däremot verkar göra alla dessa saker per automatik efter ett tag och jag tänker att det är direkt överförbart på jämförelsen mellan dem själva och andra människor, de tycker att det räcker att konstatera att de inte är den skarpaste kniven i lådan och ingen fotomodell direkt någon gång då och då för att spara en övervägande del av sin tankeverksamhet till trevligare saker. Man skulle kunna säga att jag ser allt som för första gången även efter 1000 gånger.

Jag har aldrig tänkt på detta i den här kontexten särskilt tydligt innan i torsdags. Jag var på en anhörigföreläsning på Aspergercentrum med temat "Strategier i vardagen". De påpekade just att den begränsade förmågan att skapa nya rutiner tillsammans med ett svagt arbetsminne är det största handikappet i vardagen som många människor med Aspergers syndrom möter.

Kan ni inte ge er feedback på hur ni tänker kring ämnet? Har ni en liknande problematik? Vad tänker ni om tankemönstret jag beskriver? Och har ni några förslag på effektiva lösningar/strategier för att ta sig genom livet trots detta?

Mina ovana att tänka att "jag är värdelös" via alla möjliga omskrivningar, dag ut och dag in så långt mitt minne sträcker sig, har lett till ett djupt rotat självförakt. På senare år så har jag blivit lite bättre på att avdramatisera de negativa utlåtandena så att vara "dum och fattig" till exempel inte ska bära någon större känslomässig laddning utan vara nästintill neutralt. Jag upplever att det fungerar ganska bra och min självkänsla är väsentligt bättre idag än för 4 år sedan, det är nog mitt enda exempel på en effektiv strategi hittills.

Bjud på er själva nu. Var inte sådana fittor. Jag måste sova nu men jag skall vara uppe med tuppen imorgon bitti och då blir jag minst besviken om jag skall vara den enda vid sidan om sugmundfreud att dela några personliga erfarenheter på det här forumet. Jag lovar att FRA varken har tid eller intresse av att ta reda på vilka vi som hänger upp oss på gymbögar är i "verkligheten".

Nu är inte jag en av killarna men jag måste bara inflika att du skriver väldigt gripande och bra exec!
Där har du en styrka att vara stolt över.

Eftersom CodeRedAlert envisas med att peta på oss med sin långa käpp, så får jag väl göra lite roliga konster, på det att jag väl för satanen sedan kan få sova ifred:
Om jag någon gång dristar mig till att jämföra mig med andra så framstår jag som en äcklig, värdelös, jävla nolla: jag har i praktiken inga vänner; mitt kärleksliv är åt helvete; min karriär är obefintlig; jag tjänar inga stora pengar på mitt jobb; jag har ingen bil eller ens ett körkort; jag går aldrig ut och roar mig; jag är inte särskilt snygg; jag har inga barn; jag har inte skapat något värt att tala om; jag har fula kläder; jag är inte särskilt charmig; jag är ingen stor talare; jag har inga talanger, färdigheter eller kunskaper av något som helst intresse annat än utanför en mycket snäv krets bestående av endast en person (som dessutom är en minst lika stor nolla som jag); de av mina talanger som mot förmodan skulle kunna vara av nytta eller nöje har jag varken ork eller förmåga att utnyttja till att skapa mig själv ett bättre liv. Okej, det var väl typ allt; får jag somna om nu?

Här skulle slutpoängen ha kommit i form av att jag säger att "Du vet, allt det där stämmer om jag jämför mig med andra, men det skiter jag i; jag kan bara jämföra mig med mig själv och då är jag faktiskt nöjd med att få gå ensam i skogen långt borta från människorna och titta på myrornas slit; lyssna till ormvråkens "piäää" eller veta att skilja mellan lövsångarens och bofinkens sång; låta mig vaggas till trösts av vinden i trädkronorna; få besöka världar till vilka andra bara kan få glänta på dörren och veta att jag minsann har det stora privilegiet att fortfarande ha de stora omvälvande upplevelserna oupplevda och därför kvar att se fram emot - jag är så glad att jag inte kunnat bli blasé.", men i en enda cynisk viskning från sufflösen slås slutpoängen i spillror; ridån går ner i förtid för att dölja det uppenbara fiaskot och i det lilla krypinet nedsänkt i scenens framkant missuppfattas uppgiften och vår viskande dam ställer sig upp och ropar - nej, skriker - till publiken att det inte finns någon slutpoäng; det är bara bullshit alltihop.

Jämför mig inte med andra p.ga samma orsak att jag inte läser skönhetslitteratur.

Finns flera sätt att mäta sin egen "success" på, och jag tror att de som skapar mest olycka är dem när man försöker passa in i en mall eller göra som det förväntas av en. Alla kan inte göra som alla andra, även om det säkert inte är omöjligt, så alltså jävligt tråkigt.

Verkar de lyckliga? Då är det mer troligt att de är trasiga.

Vad glad jag blev att se att några fått tummen ur!


CodeRedAlert är alldeles utmärkt välkommen att bidra till diskussionen, trots att hon inte är någon riktig kille. Tjejer har väl minst lika många punkter att jämföra sig med andra tjejer på? Och ännu ofta med avseende på egenskaper som är svåra att göra någonting åt, om man skall tro på mina fördomar?

Hur fungerar det att lära sig nya rutiner?

I likhet med Schueberird så tar jag skrogspromenader och har ett rikt inre liv.

Däremot har jag även ett förhållandevis rikt materiellt liv eftersom jag under flera år investerat i mig själv och mitt hem. Jag kommer inte att gå fattig. Jag är inte ful. Jag är faktiskt rätt snygg tycker jag själv.

Livet är inte en prestigetävling om vem som kan bli president. Det är inte där lycka finns för mig. Jag har redan funnit lycka och harmoni i den grad det är möjligt. Jag kan däremot aldrig bli mänsklig, och det är här jag har ett litet tomrum. De icke-neurotypiska delarna av min hjärna gör att jag aldrig kan leva ett 100% mänskligt liv till fullo. Det är också därför jag angriper folk på internet ibland. Detta är dock bara 5% eller så av min dagliga tillvaro. 95% ägnas åt annat.

Det fetstilta (min markering) blev jag nyfiken på. Vad menar du mer exakt med egenskaper som är svåra att ändra på?

Som svar på om jag jämför mig med andra kvinnor - om jag gör!
Varje dag, mer eller mindre medvetet.
Knepet att försöka hålla det på en rimlig nivå består i mitt fall av att medvetandegöra det jag är missnöjd med hos mig själv i förhållande till andra och försöka stoppa mig själv när det blir för negativt.
Tex. när jag jämför mitt utseende med någon så försöker jag komma ihåg att det dels är lönlöst att jämföra sig med någon betydligt yngre eller på andra sätt totalt olik mig och dels att det som jag är missnöjd med inte behöver vara precis lika fult och stigmatiserande i någon annans ögon.

För det är ofta där vi fastnar - man dömer sig själv utifrån sina egna, högst individuella och snäva referensramar.
Andra ser ofta en helhet som man själv så gott som aldrig får syn på, vilket gör att min bild av mig och din bild av mig alltid kommer skilja sig mer eller mindre. Ju mer självkritisk man är desto mindre överensstämmer min och din bild.

Förutom utseende är det så klart allt från jobb, ekonomi, hem, till mer abstrakta saker som social förmåga, stresstolerans och intelligens inom vissa områden som jag kan störa mig på.

Jag upplever ändå att jag blivit mer förlåtande mot mig själv genom åren. Ju äldre jag blir desto mindre tid ägnar jag åt jämförelser. Eller så gör jag det i samma grad men kommer numera oftare fram till att jag duger, trots allt. Vilket gör att jag kan rikta min energi mot annat.
För det här tar väldigt mycket kraft från en, att ständigt gå runt och vara missnöjd med sig själv.

Rutiner? Vet ej.
Har jättesvårt för rutiner.

Schueberird, varför känns det som att jag "petar med en lång käpp"? Jag är en iaktagare till min natur, det stämmer men vi sitter ju delvis i samma båt.
Jag sitter inte här och läser era inlägg med en hånfull min. Långt ifrån faktiskt.

Förutom det så måste du ju ge dig själv en stor eloge för din fantastiska förmåga att uttrycka dig i skrift! Jag antar att du är medveten om att inte många har den gåvan. En sådan sak gör en människa speciell. Oavsett.

CodeRedAlerts riktiga identitet anses vara en ful person av de flesta objektiva bedömare. Både utseendemässigt och som människa. Jag har själv chattat med tjejer som han förföljt, de hade inte direkt trevliga saker att säga om honom. Efter att han inte längre var välkommen i min diskussionsgrupp jag hade runt 2005 snackade i stort sett alla medlemmar skit om honom också. Detsamma gäller hans gamla klasskompisar, alla gör sig lustiga på hans bekostnad.

Jag är nog inte heller riktigt mänsklig, men huruvida jag saknar (att ha) en mänskligare sida eller inte går i vågor, vilket kanske i och för sig kan tolkas som att det egentligen är min mänsklighet som går i vågor. Jämfört med människor i gemen framstår jag hursomhelst som ganska omänsklig.