Det är "vi skattebetalare" (inkl undertecknad i vanliga fall) som betalar för jobbsmitarna, men även de som verkligen är i behov av stöd från samhället, för vilka det finns färre resurser när jobbsmitarna tagit sin del av kakan.
I förlängingen är det dock vi alla som får ta smällen om ingen hade viljat jobba, för vem hade då tagit hand om sjuka, hållit parker och bostadsområden snygga, hämtat soporna, byggt våra hus och vägar o.s.v., även administrerat internet ochg tillverkat datorer?

Alla betalar väl skatt. Jag gör det i alla fall. Hela tiden, både via pensionen och när jag konsumerar.

Och Guldhamster är inte i behov av sin sjukpension? Eller? Skulle du vilja jobba med honom?

Du har giltiga skäl att vara utanför arbetslivet och det är inte heller något jag har ifrågasatt. Det är möjligt att även Guldhamster har det, men det ger inte mindre skäl att ifrågasätta den attityd som ligger bakom uttalanden som att det skulle vara ett privilegium att få sjukpension och att det skulle vara förnedrande att jobba. Hela tråden syfte är ju att ifrågasätta om alla verkligen vill jobba, även om de hade haft rätt förutsättningar för det och det är det som gör mig provocerad, inget annat.

Skulle jag drabbas av sjukpension hade jag inte sett det som ett privilegium, utan som en nödvändig lösning för att klara min försöjning, då jag tyvärr inte klarat av yrkesarbete.
Detta hade dock inte degraderat mig till någon sorts andraklassens människa som skall "hålla käft, vara tacksam och stå med mössan i hand" och så vill jag inte heller att du eller någon annan som inte klarat sig i arbetslivet skall behöva känna.

Däremot skall man fantomen inte se det som ett privilegium, med motiveringen att man hursomhelst inte hade haft något intresse av att jobba, även om man fick göra det (mot lön givetvis) efter sina egna förutsättningar, helt enkelt därför att man inte kände för det.

Om vi förtydligar hur jag ser på det hela: den som inte kan, eller får möjlighet till att jobba skall självklart ha rätt att bli försörjd av samhället utan att behöva skämmas eller känna sig skuldtrippad, eftersom det inte är hans/hennes eget val att inte arbeta, men den som inte vill lönearbeta skall fantomen inte äta eller ha tak över huvudet heller.

Då är det bäst att ljuga och säga att man vill lönearbeta då .

Är man introvert, mår psykiskt och fysiskt illa av sociala kontakter och daglig interaktion med "samhället", och dessutom mår bra av att leva inom sitt eget mysbelysta mikrokosmos så är väl en pension ett privilegium?

fords resonemang är bland det mest idiotiska jag läst på länge. Att man måste känna någon slags skuld eller iaf önskan om att ha arbetsförmåga bara för att man har förtidspension. Jag kan inte jobba, och jag ser pengarna som ett privilegium eftersom de dessutom ger mig möjlighet att leva på ett sätt som passar mig bättre.

Att sitta överviktig och äta snabbmat, aldrig lära sig någonting och leva på bidrag är någonting även jag föraktar, men att ta hand om sin kropp och sin själ, i viss mån självstudera någonting samtidigt som man lever på bidrag, det ser jag inget fel i.

Jag med flera.
Hysterin att man alla skall må bra av att tvinga sig ut på DV o likn. En sysselsättning som inte går ut på att vara produktiv, den går ut på att socialisera i absurdum.

Jag vill ha en lön, inte något djävla hittepåsysselsättning för att man mår bra av det.
Då lämnar jag hellre platsen till bättre behövande.

Det är lite synd om ford som så hysteriskt gärna vill vara normal
och så är han bland det aspigaste jag sett på ett forum, lite
handikappmedvetande skulle inte skada!

För att vara så otroligt "handikappad" har han klarat sig förvånansvärt bra i livet i så fall, med både jobb, äktenskap och god hälsa/fysik, och utan vare sig medicinering eller muppinsatser från LSS, men för all del...

Lider man av ovanstående svårigheter bör sjukpension definitivt vara en rättighet, men det skall inte betraktas som ett privilegium utan som just en rättighet.

Det är just det som är "finessen" med neuropsykiatriska handikapp och psykiska sjukdomar att
man, som jag, i många år kan jobba och fungera förhållandevis normalt, men sedan brister något
och det finns ingen återvändo. Jag är avundsjuk på dem som fått sin diagnos tidigt, som får ett handikapp-
medvetande och kan/tillåts anpassa sitt liv därefter, för att kunna leva ett så "bra" liv som möjligt.
Man är inte sitt handikapp/sjukdom men man ska veta vad det är, det är man fan lika mycket skyldig
ta reda på som att jobba!
Och det är det jag saknar i den här tråden, insikten om at AS personer ÄR dåliga på att förstå hur andra
känner och tänker, du vet "theory of mind"?
Och det är få saker som retar mig så in i helvete som människor som fått en diagnos men helt uppenbarligen
är för lata för ta reda på vad det är, fast de har förmågan, bortkastade utredningspengar/skattepengar.
Och som dessutom ser ner på sina olycksbröder/systrar Citat: "muppinsatser"