Njaej, ens egna känslor, ens infallsvinkel (haha) inför situationen, kan tänkas vara olika. Dessutom olika efter ens läggning. Gäckande okvantifierbara mjukdata igen...


Ligger mycket i, tror jag. Men det har Hitler, L. Ron Hubbard och andra totalitära och/eller mystikokonservativa också tyckt. Så något väsentligt mer behövs.

Jo, okej det är inte helt identiska situationer. Men med viss modifikation kan man göra dem identiska och liberalerna kommer fortfarande mena att de är olika. Säg att 'knuffaren' istället gillrat en fälla som 'offret' inte uppfattar som en medvetet konstruerad fälla. Den som ramlar upplever då ingen skillnad, har ingen aning. Men i det ena fallet kommer liberalerna säga att det föreligger tvång och hävda att situationen skulle vara annorlunda än om fällan råkat vara någonting naturligt eller slumpmässigt.

Ja, då är jag nog med.

Hallå nallen? Kommentar från en "liberal"? (Jo, jag såg att du var för trött häromdan. Tänkte något om att "ta litet lätt på det, inte är jag så djävla pigg heller" men lyckades inte formulera mig.)

? Vad menar du? Vad spelar det för roll vad Hitler och Ron Hubbard tänkt och tyckt om fri vilja? Om de gillade en viss färg, krävs det något mer av mig än det då också? Riskerar jag att göra mig skyldig till folkmord om jag lyssnar på Wagner? Jag skiter fullständigt i om man kallar viljan fri eller inte; man får fasen bete sig som folk (läs: göra sitt bästa för att vara god) oavsett. Hur skulle det annars se ut här i världen?

Det är nog en lämplig inställning. Schopenhauer tyckte så. Vi måste ha förbarmande över våra medlidande, dvs allt annat levande i världen. (Liv är lidande)

Eller hur?!

Viljan blir ju inte nödvändigtvis godare för att den är fri. Hänsyn determinerar.

Nazityskland var för övrigt inte "något större". Inte i något väsentligt avseende i alla fall.

Jag är väl också nazist om man ska döma efter Wagnerintresse (när jag nu orkar lyssna på musik). Och flumgrummeldraggare om man ska döma efter till exempel att man anar att Jung var något på spåren. Försökte skriva så att det skulle framgå att jag inte undantog mig själv.

Vet inte om jag kan formulera vad jag är ute efter. Ens moraliska ansvar och att låta sig vägledas av barmhärtighet och medlidande, som ni nämnde, är i alla fall en del av det. Och där har vi en ny infallsvinkel på frågan om viljans frihet (eller så har den tagits upp i tråden, orkar inte kolla).

Men jag tycker också jag har hört om så många som har vetat sig fria, till vilja, moral och kärlek, och ändå inte varit det. Det är inte bara fri eller ofri, och så vidare, utan det finns både grader och arter av frihet (och så vidare), chimär eller ej. Och både strikt individualism och mystisk kollektivism har, förutom sina specifika fördelar, också sina specifika faror, som jag tror man ofta är sämre garderad mot än man tror (jag innefattar fortfarande mig själv) men som samtidigt måste gå att bena upp även i det här ljuset. (En sida av saken: tillit är nödvändig, och samtidigt en livsfara.)

Vet inte om det gjorde något klarare eller bara rörde till det. Men det var vad jag kunde formulera för närvarande.

Jag ville bara vara väldigt tydlig med att jag inte dissar det moraliska ansvaret bara för att jag problematiserar individens fria vilja, om det nu verkade så av vad jag skrev. Om det sedan är som egenvärde eller instrumentellt orkar jag inte bena ut just nu.

Men visst, jag är helt med: det är inte någon enkel sak att vara god.

Och att skylla på grupptryck eller att alla gör så är jävligt ynkligt, oavsett om ens vilja i strikt filosofisk mening är fri eller ej. Man behöver inte ha valt att vara ynklig för att vara det.