Jag ser framför mig en satirisk bild där en blond, lite pojkaktigt snygg ung man i nazistfrisyr och svart uniform med eleganta stövlar står i en nonchalant pose med korsade armar och tankfull blick samtidigt som han bokstavligen ser ned på ett kopplat spann med svenskar i alla åldrar som med vansinniga blickar och fradga som rinner i mungiporna står på alla fyra och ser som om de vill bita ihjäl honom. Den som håller i kopplet är en invandrare från mellanöstern.

Bland de kopplade svenskarna återfinns en skäggig lärare i 50-årsåldern med glasögon, pullover och jeans. En ung, slampigt klädd och hårdsminkad tjej med pikant liten uppnäsa, en boy-next-dooraktig ung man med kortklippt, modern frisyr med lite gele i och en plufsig, ful medelålders kvinna med obildat och lite white-trashigt utseende.

Visst är det vackert, som så ofta från RJ, men tyvärr är det nog sant för alltför många. Det beror så mycket på vad man har fått med sig från både födseln (skulle jag tro) och livet — hur mycket skit man har fått som man på något sätt måste ta ställning till och hur man har hållit inför den tyngden.

Det beror på. Då utgår du från att man har någonting att förlora. Och att man kan förlora det genom att älska. Kärlek måste inte alltid vara besvarad. Den är ändå ovärderlig. Och ingen kan ta den ifrån dig.

Visst är det tragiskt. Men jag vill inte "försvara" det, bara beskriva. Och många upplever det nog många gånger som så riskabelt att utsätta sig att det i mycket kan "gå på samma system som" en upplevelse av förlust. Det kan också vara svårt att veta hur man ska skydda sig när man blir sårad eller känslomässigt våldförd på, och lätt hänt att diverse primitiva självbevarelsesystem då fyller den blottan och generaliserar upplevelsen av fara (till exempel till diverse oskyldiga). Inte blir det heller bättre av vår allmänt, kulturellt, låga nivå och status på introspektiva insikter.

Annars håller jag med. Gissar att det är så jag har överlevt. Även om jag har fått, och får, arbeta med det andra också.

Bra beskrivet.

Haha lol... En pedofil i Kanada ser ut som trolläcklet från Umeå.

Så, så, så... Lugn i stormen! Glöm för bövelen inte att vara PK och följa Jantelagen! Först då närmar du dig nirvana och själen känns som en kvittrig Sickan Carlsson alternativt en obekymrad, glad och ukulelespelande George Formby

Det här landet behöver mig som nationalismens fixstjärna. Den som kommer från ingenstans och sveper bort demokratin.

Om jag skulle vinna mycket pengar hade mitt första drag varit att finansiera en egen propagandamaskin. Dessutom hade jag omedelbart slutat kommentera på webben under ett internetalias och istället använt mitt riktiga namn och min riktiga bild. Idag skulle ingen ta mig på allvar om de kände till min livssituation, men gränsen mellan totalt misslyckad och dryg kändis som får utrymme överallt är inte alls stor och jag skulle definitivt om jag hade riktigt mycket pengar kunna använda bilden av lat dagdrivare, hobbypoet, misslyckad konstnär och ständig tyckare i allt till att skapa en slags personkult. Det handlar bara om rätt person i rollen. Titta bara på alla bloggkändisar i det här landet. Ta dem alla och multiplicera med 100 eller 1000. Där ungefär ligger min potential.

Jag skulle kunna leda den mest bisarra nationalistiska revolutionen någonsin. Jag skulle kunna påstå att jag var en reinkarnation av Hitler och folk skulle börja tro det efter att de sett och hört mig. Folk från alla läger skulle bli mina anhängare. SD-näthatarmobben hade övergivit sina demokratiska principer för att följa den nya Führern.

Vilket vill du helst, bli uppsjåsad som något du inte är eller sedd och uppskattad för den du är?