Jag har blivit kallad nazist, men jag har mig veterligen aldrig givit uttryck för några typiskt nazistiska idéer, så jag vet ärligt talat inte varför någon skulle få för sig att kalla mig nazist. Jag har i och för sig talat om nazisterna i goda ordalag för de faktiska bra saker de gjorde för landet (satte fart på verkstadsindustrin, förbättrade infrastrukturen etc), men det betyder ju inte att jag tycker att allt de gjorde var bra eller att jag bekänner mig till den nazistiska ideologin. Om jag blir kallad för nazist på grund av det, då har man inte förstått mycket ("skenheliga" är ett ord som comes to mind).
Retorisk fråga:
Ska en handling bedömas efter vem som utför den eller efter handlingen i sig?
- Jag har även, helt utan hämningar, spelat Hitler i ett studentspex en gång för många år sedan, men folk som tror att jag är nazist för en sådan sak bör genast checka in på närmaste madrasshotell.
- Folk som är snara att döma andra mer än sig själva kan också ha fått för sig det på grund av mina kanske inte alltid roliga Hitler-skämt (mitt i all den andra närmast patologiskt koprolala röran ("sexdödenbajsdrogerhitler")).
- Kan mina kläder ha spelat in? Hmmm... nja, det skulle möjligen ha varit mina gamla skidpjäxor som jag en period för länge sedan envisades med att marschera omkring i (och vifta bort flugor med högerhanden
), som någon kanske misstog för... ve och fasa...
dödssskängorrrr eller kopplade ihop med det nazistiska idealet att hålla kroppen i trim.
Det intressantaste var att de som kallade mig nazist aldrig någonsin hade pratat med mig (såvida inte de som jag trodde var mina kompisar på den tiden gjorde det bakom ryggen på mig (det vill säga kallade mig nazist)).
Jag vill gärna tycka att jag är individualist; om folk är idioter, så är de idioter; om folk är justa så är de justa och om de är både och så är de både och. Vidare skulle jag säga att de flesta är justa idioter - men i varierande proportioner.
Jag har fördomar; en del är jag medveten om (till exempel att alla östeuropéer är grava homofober eller att alla frireligiösa är rena dårhjon) och hoppas att jag inte låter mig styras av dem; och en del kanske jag inte är medveten om och så länge jag inte är medveten om dem eller konfronteras med dem, så kan jag inte säga om jag har dem eller inte, eller om jag låter mig styras av dem.
Rent intellektuellt/statistiskt vet jag att det i varje grupp alltid finns minst en (latent eller öppet) som inte följer normen (hur normen än ser ut), men det ser jag inte som någon garanti för att jag inte skulle behandla någon utifrån mina (medvetna eller omedvetna) fördomar. Jag försöker betrakta folk som individer när jag möter dem.