Att förstöra andra planeter borde inte spela så stor roll: är de döda så finns ingen där som kan värdera något, därför har ingenting där något värde annat än det människor väljer att tillmäta det. Är de levande måste man nog sätta dem i karantän oavsett om man vill eller inte, och då finns ingen användning för dem annat än som studieobjekt. Människorna skulle alltså ha litet intresse av att skada dem.

Det där var ju något helt annat än det jag skrev om. Men okej, jag kan säga så mycket som att ju större skala vi gör samma gamla misstag i, desto större mått kanske också katastroferna får. Skolgårdsmobbaren som blir vuxen utan att ha mognat blir maffiaboss typ.

Därför också litet naivt att förutsätta att vi skulle skona planeter som redan var upptagna. (Vad nu vi skulle ha för kvalifikationer att definiera "upptagen" förresten.) Vår kolonial- och exploateringshistoria hittills tyder inte på det.

Jag tror inte rymdkolonisering kommer vara aktuellt innan nästa stora kris ändrar om hela samhället till ett mer upplyst samhälle. Då tänker jag att den förra krisen var andra världskriget när den nuvarande världsordningen skapades. Nästa kris är klimatförändringarna. Den kommer samtidigt som en massa länder utanför västvärlden blir höginkomstländer som också kommer vara inblandade i lösningen.

Om det inte blir bra innan folk lämnar Jorden kommer samma misstag upprepas om och om igen tills någon hittar "rätt lösning". Då kan den rätta lösningen spridas genom att visa ett exempel för de andra, eller mer hypotetiskt genom erövring. Om vi misslyckas är vi inte värre (mer omoraliska) än mögelinfektioner som växer okontrollerat i en skål tills maten tar slut. Det hade blivit massutrotning utan oss också, kanske på grund av nån bakterie som förändrar atmosfären, eller ett vulkanutbrott som ändrar klimatet. Livet på Jorden som helhet är inte hotat, det är de stora djuren på land och i havet. Och vi själva.

Är planeterna upptagna så är de farliga för oss om man inte utrotar allt som redan finns där.

"Inte värre än"? Det kanske det inte är vi som ska avgöra, utan de vi förstör för.

Hur farligt främmande i någon vettig mening "biologiskt" liv är vet vi inte förrän vi kan studera det. Och massutrotning är väl inte otänkbart om vi på grund av andra egna brister känner oss tillräckligt knapphetsstyrda. Av en bebodd planet med naturtillgångar och dålig försvarsförmåga på bekvämt avstånd och en obebodd på obekvämt avstånd? Inte det som är skonsammast för de andra enligt vår histora hittills…

Och mognar vi inte nu, instängda på den lilla klippa vi bor på, dithän att vi ens inser den klippans begränsningar fast de håller på att bita oss i ansiktet, så är det väl föga troligt att vi mognar om vi istället lyckas spränga de bojorna och får tillgång till vad som även för de flesta, som nu trots allt är oroliga, framstår som outtömliga naturtillgångar.

Jag tror att vi är ensamma, det antagandet gör saken mindre besvärlig. Anledningen att jag tror det är att nån annan art borde betett sig som en mögelinfektion tidigare om det varit vanligt med liv liknande oss. Finns det intelligent liv på andra ställen kommer det säkert utrotas tills vi träffar på nån med större pinne. Jag utgår från att vi mest hittar encelligt liv, det är den bästa kandidaten jag vet för en evolutionär flaskhals, det tog nämligen väldigt lång tid på Jorden.

Det där kan vi ju inte veta. Vi kan inte ens veta om intelligent liv måste ha biologisk eller fysisk form. Förutom att det ju kan finnas x antal civilisationer som liknar vår, och kan ha kommit längre också (vad nu "längre" är), utan att de har märkt av oss mer än vad vi har märkt av dem.

Men även det är bredvid min poäng. Som är att vi i vårt eget överlevnadsintresse behöver arbeta på vårt eget inre oavsett och att det är där vi borde lägga det mesta krutet.

Nationer fungerar som konkurrerande myrstackar, mycket av dumheterna kommer från att konkurrensen inte främjar sånt som enskilda människor värderar. Så är det förstås även med en kulturell evolution utan medveten kontroll, det är bara att titta på svensk social ingenjörskonst jämfört med Pakistans naturliga kultur där man gör intimkirurgi utan medicinsk motivering med rostiga knivar och ingen bedövning. Eller kapitalism med få statliga regleringar. Evolutionen är också ett bra exempel, det förekommer ett enormt lidande hela tiden i naturen, och evolutionen leder inte till att det minskar. Att stoppa brutalt darwinistiskt urval är Nick Bostroms motivering till varför det är önskvärt med en världsstat. Han kallar det "singleton" vilket omfattar men inte är begränsat till byråkratiska världsstater. Han är väl mest inne på att en superintelligent maskin kommer/bör styra världen. Och att det är väldigt noga med vad för maskin som styr världen då fel val leder till mänsklighetens utrotning eller kanske värre saker. Även en världsstat med modern övervakningsteknik skulle säkert kunna bli så stabil att den för evigt hindrar människan att nå det bästa tänkbara tillstånd den hade kunnat nå.

Det finns inget annat än "självorganiserande system" som maximerar konstiga saker vi inte nödvändigtvis vill ha, eller medveten kontroll som kräver att man kan specificera vad man vill ha. Om det finns fler intelligenta livsformer i universum får man hoppas de evolutionära krafterna är såna att några gemensamma värderingar finns, men om man tittar på Jordens livsformer ser det rätt mörkt ut, många djur har för människan främmande värderingar. Det är inget problem att de har annorlunda preferenser, det som är ett problem är om de inte har universalism som grundläggande moralisk intuition, för då fungerar ingen moral alls längre. I så fall är samexistens på samma villkor omöjlig. Det enda som är möjligt är om vi tar makten över dem och lyckomaximerar åt dem, över huvudet på dem. Varelser utan genetiskt förprogrammerad universalism skulle vi dock med rätta se som lika osympatiska och ovärdiga att leva som elaka SF-utomjordingar från 50-talet. Solitära rovdjur är elaka, de människor som uppvisar ett sånt beteende kallar vi för psykopater.

En del skulle vara rädda för utomjordingar med mer långtgående universalism än människan men det är en fånig rädsla, det är en rädsla för att vi tvingas förändra oss i riktning bort från hur vi är till hur vi vill vara. Ingen katastrof, vi skulle inte ångra det i efterhand. Ökad mänsklig universalism är ett typiskt bra exempel på drag man borde främja med obligatorisk embryodiagnostik för att få bort dåliga mänskliga beteenden. Mer empati med främlingar och mindre empati med den egna gruppen, alltså. Sen är det bara att höja intelligensen så kanske vi kan hantera 10 miljarder flockmedlemmar snarare än 150. Alternativt så får man väl ge folk direkt telepatisk kontakt med nåt elektroniskt världsmedvetande vars känslor representerar summan av alla världens individers känslor, som ett substitut för att känna varje annan människa på Jorden personligen.

Om man ser mänskligheten som superorganism behöver den alltså börja svara på yttre omständigheter och sluta vara inåtvänd, kortsiktig och okoordinerad. Den behöver lära sig med tiden. Det förutsätter förstås att den har nån självreglering på central nivå. Världsstat är det mest uppenbara sättet att få det att bli så.