Re: Var går gränsen för otrohet?
Jaa du, RJ. Med risk för att uppröra någon igen, så förstår jag dig.
Det är fasen inte lätt att leva med ett lättrört hjärta. Jag vet inte när man "skall" ta upp diskussionen med en partner. Under mitt senaste längre förhållande gjorde jag det när den här konflikten uppstod för mig (
inget hade hänt), och därmed bröts relationen. Jag förlorade tyvärr inte bara en partner som jag tyckte väldigt mycket om, utan också två bonusdöttrar som betydde massor för mig. För att inte tala om att jag gjorde min son besviken. Igen. Men det var ändå inte som att den särbon klarade av att knyta an till honom, vilket var en stor sorg för mig som då fortfarande levde i något sorts illusion om att "den lyckliga familjen" skulle kunna vara möjlig för mig (och särskilt för min son, som verkligen ville att vi skulle fungera som en familj och inte kunde förstå varför han inte kunde få vara med och göra familjesaker oftare).
Problemet har uppstått förr också, men jag har då valt att vägra befatta mig med det. Standardmetoden för mig har väl varit att bara hålla allt inom mig tills jag helt enkelt inte stått ut längre. Då var relationerna redan bortom räddning; jag gjorde slut. Hur skall man kunna upprätthålla närhet samtidigt som man håller på att implodera? Och antagligen mådde jag väl då inte så bra i de relationerna. Eller - det gjorde jag inte. Inte längre. De fyllde inte mitt behov av närhet och förtrolighet även i det svåra.
Det
har hänt att andra dumpat mig också, så klart, men oftast har det nog varit jag som inte har klarat av relationerna. Och jag klarar inte av att gå och känna mig falsk. Otrohet är inget för mig. Då lever jag hellre i celibat. Känner jag för starkt för någon annan på ett sådant sätt att jag inte kan prata om det med min partner, då
känner jag mig otrogen även fast jag inte gör något av de känslorna. Och det står jag inte ut med.
Jag kommer aldrig mer att ha en relation där jag måste gå och låtsas att allt är bra hela tiden. Och jag skulle aldrig vilja utsätta någon annan för det. Jag skulle hellre unna min partner fler kärlekshistorier än utsätta henom för påtvingad monogami om hen kände sig obekväm i det eller ville hinna få ut mer av livet av ett eller annat tillräckligt förståeligt skäl. Jag inbillar mig inte att det skulle vara lätt. Jag skulle antagligen må skitdåligt. Kanske skulle jag inte klara det. Det är ju svårt att veta på förhand. Men ändå - jag tycker inte att jag har rätt att ställa sådana krav på en annan människa. Jag vill att den jag älskar skall välja mig av fri vilja, inte pliktkänsla.
Å andra sidan skulle jag nog även kunna avstå från sex resten av livet om det gav mig äkta kärlek på ett sätt som inte gav mig ångest. Så dra inga förhastade slutsatser om att alltsammans handlar om fri sex! För det gör det inte.
Och jag skulle nog långsiktigt kunna leva troget monogamt med någon som var beredd att leva med att mina känslor var på drift under en period utan att gå i taket av svartsjuka under tiden. Om båda tyckte att relationen var så viktig att den var värd en sådan prövning. Och jag skulle kunna vänta ut min partner på samma sätt. Mycket hellre det än att man inte klarar av att prata om det.
Jag vet inte om jag skulle klara polyamori. Man skulle kanske kunna säga att jag har haft tillfälle men inte prövat. Jag hoppas nog att jag inte behöver pröva. Jag vet bara att den jag träffar nu, vad det nu innebär, får mig att må bra. Trots öppen kommunikation som ibland får mig att förtvivla en del. Men ingen otrohet.