Notera att jag inte ser ner på de aspergare som behöver hjälp, hjälp behöver alla människor i olika mån. Det jag är emot är handikappifieringen, dvs att man skapar sig en identitet som handikappad. Man kan också kalla det muppifiering. Vuxna aspergare som trots normal intelligens inte förstått att de socialiserats till mjäkiga mähän av omsorgsbranschen.
Inom psykologin talar man om rollövertagande, jag gissar att det har med det att göra. Om alla omkring dig behandlar dig som mupp kanske du börjar se dig själv som mupp och det är det jag menar att man måste kämpa emot. Med näbbar och klor om så behövs. Man skall inte acceptera att bli bemött på nedlåtande vis. Man skall inte låta någon annan definiera vem man är - det vet du nämligen bäst själv.

Brutna självförtroenden är sorgligt att skåda och jag menar också att det sker dagligen.
Bli en besvärlig jävel istället.

Det här är varför jag skyr allt som luktar specialpedagoger, habiliterare, AAF, pusselbitar "meningsfull fritid via LSS" etc.
Som varande omyndig när jag fick diagnosen samma år som man började använda den i Sverige har jag ganska gedigna erfarenheter.
I den åldern förstår man inte riktigt hur samhället fungerar och varför saker är på ett visst sätt. Men instinktivt kände jag mycket starkt att min roll i livets teater inte är vårdobjektet, den mindre vetande eller den mentalt handikappande.

I vuxen ålder väljer jag eventuell misär framför omsorgsbranschen sju dar i veckan.

Har jag förstått dig rätt om jag säger att du påstår att man är inte sitt handikapp,
men det är ett måste med ett handikappmedvetande? det är nämligen min inställning.

Man är den man är men man gör fel om man ser sig själv som handikappad.

tror vi är överens