Problemet är att en utbildning i sig inte säger särskilt mycket om hur du fungerar ute på en arbetsplats. Min erfarenhet är att man kan ha mycket höga betyg och bra utbildningsmeriter, men ändå komma efter en outbildad, men yrkesrutinerad person, vid en anställningsintervju.



Vad är det du inte förstår?
För vissa människor är det inte yrkeskompetensen, utan förmågan att föra sig rätt på en anställningsintervju samt att skriva säljande ansökningar som är problemet.
Om man redan sitter på en tillräckligt hög kompetens, men blir brädad av mindre kompetenta personer med större förmåga att sälja in sig, så är inte kompetenshöjning den mest ultimata lösningen.
För andra, som kanske har förmågan att sälja in sig, men skanar kompetens kan däremot kompetenshöjning vara en alldeles utmärkt idé. Saknar man både kompetens och förmåga att sälja in sig hos arbetsgivare behöver man kanske både utbildning och coachning.

Du kan inte leva genom dina föräldrar för alltid, klarar du inte av att jobba måste du åtminstone söka sjukersättning/dyl.

Jag har permanent sjukpension men för den skull behöver jag inte bo ensam i en ful hyresrätt förpassad till det samhälle och den värld vanligt folk lever i. Mina föräldrar tänker kanske sälja radhuset när pappa går i pension, och köpa något bättre i någon annan stad eller kanske ett annat land rentav. De har inget emot att jag följer med då.

Att lyssna på vad andra tycker är "rätt ålder att flytta hemifrån" eller bullshit som "att bo med föräldrarna efter 30 är stigmatiserande" är bara skadligt. Allt handlar om individen. Det finns ingen given definition av graden av hur negativt någonting är. En kung kan få trasor att se värdigt ut.

Att bo med föräldrarna har för mig mängder av fördelar eftersom jag i övrigt helt saknar socialt liv och förutom en japan jag brukar chatta med även saknar internetvänner.

Det är den dag jag bor i kall, ful hyresrätt som jag är sant misslyckad eftersom det är rakt emot mina egna preferenser och drömmar. Jag tänker aldrig bli misslyckad.

Dina föräldrar kommer inte att leva för alltid, vad gör du den dagen de inte finns, om du inte lärt dig stå på egna ben?

Ärver och skaffar mig en egen bostad jag sen äger. Lägger också undan till ett eget sparande medans föräldrarna fortfarande är i livet. Varför leva i en själlös hyresrätt som slukar 4500 i månaden i hyra och 2500 i mat när man istället kan spara och dessutom ha viss social och även juridisk trygghet genom föräldrarna?

Det sista jag gjorde innan jag sjukskrevs var att gå som ALU-slav på botaniska trädgården vid universitetet. Jag smygsov i fikarummet. Var så in i helvetes trött a´la fatigue. Jag slet som ett djur på ett jobb som inte fanns egentligen. En botanisk trädgård med två utbrända anställda som typ aldrig var där och ibland var där sommarpraktikanter.

Tror fan jag var där mer än ett halvår, kanske 8 månader. Jag var tvungen, annars skulle de rycka ersättningen. Fy fan.

Bostadstillägget är för kostnader upp till 5000:- nu för övrigt .

Allvarligt, det där med att stå på egna ben i varsin isolerad cell. Är inte det ett så kallat självändamål? Vilket syfte tjänar det? Det är verkligen inte en sak som passar alla. Jag mår skitdåligt av att bo ensam. Sitter fan nästan och gråter här i min tomma lägenhet. Fast jag har mens, kan ju vara det. Kanske blir glad om jag tar en Tradil.

Den största anledningen till att vi aspiesar ofta lever väldigt ensamma liv tror jag är att vi är så dåliga på att få ändan ur vagnen, vad gäller att umgås med varandra IRL sinsemellan och på att ha överseende med varandras "konstiga" (läs aspiga) sidor.

För mig handlar det om mer än så. Även om jag kan skådespela socialt kompetent bättre än någon aspie jag träffat så har jag utöver AS också andra störningar som omöjliggör socialt umgänge på annat än mina villkor. Hamstrar är ensamma djur. Kommer de för tätt inpå varandra slutar det alltid med att en dör. Det är skillnad på att vara passiv och att döda de som tar socialt initiativ. Jag håller mig till min pittoreska jordhåla, samlar på mig ett förråd med nötter och annat jag behöver men attackerar omedelbart om någon försöker tränga sig på.

Jag har fått reda på att jag är outhärdlig att vara med annat än kortare sessioner . Det är därför jag blev dumpad. Jag utvecklade Aspergersjukdom. Förut kallades det schizofreni. Men nu kallas det "det kan bli så vid aspergers syndrom". Fram tills cirka 2005 - 2006 var jag hur trevlig som helst. Men nu - en personlighet inte ens min mor orkar med. För mig hägrar ett liv i ensamhet tyvärr. Inte total isolering, men ensamhet såsom i bo ensam. Om jag inte ställer en friggebod på farsans gård. Funderar allvarligt på det. Blir ju sämre internetuppkoppling då, men det kanske vore värt det.

Jag är helt enkelt en psykotisk narcissist och jag både kväver och ockuperar de jag älskar. Så till den grad att det inte känns som kärlek för dem. Jag är vidrig. Men samtidigt dras människor till mig som magneter. Så, hur icke skada dessa magneter? Hur få symbiosen att inte bli sjuk? Att inte bli en cancersvulst. Jag har inte svaret.

*spekulerar*

Kan det vara så att du egentligen är väldigt osäker på dig själv och har svårt för att ta egna initiativ/reda ut, eller saker på egen hand och att du kanske har svårt för att känna glädje i att t.ex. ägna dig åt någon hobby, åka på en utflykt, eller vad det nu kan vara på egen hand?

Kanske är det denna osjälvständighet som gör dig till ett hängplåster (om det nu verkligen är så illa att du upplevs som ett hängplåster och inte bara du själv som upplever det så, ivlket jag tänker vara osagt eftersom jag inte umgåtts med dig IRL).

Vid separationer i allmänhet, samt då man skiljs som ovänner i synnerhet är det inte ovanligt att man får en "förklaring", till varför man inte funkar med "det andra könet" (läs ens ex som gör sig till talesperson för hela hans/hennes kön utan att övriga individer med samma könstillhörighet är tillfrågade).

Har man då inte världens bästa självkänsla är det lätt att glömma bort att detta är en persons åsikt (=exets) och inte hela det motsatta könets, även om exet uttalar sig för hela sitt kön.

-Kanske är det inte så illa som du tror?

Hursomhelst kan det mycket väl vara så att du ändå hade varit gynnad av att försöka bli mer självständig.

-Hoppas mina funderingar varit till någon hjälp, åtminstone?