Det finns folk som inte är vackra i ögonen på någon. Killen som förföljer mig är ett exempel. Iofs, hans mamma tycker nog att han är vacker på något sätt, men hans mamma är en latinohora med grovt mansansikte, som pratar som om hon har bajs i käften, så hennes åsikt räknas inte.

Vad tror jag? En katastrofalt elak självkänsla och en grundmurad ovana att jämföra mig med världens rikaste, snyggaste, smartaste, kunnigaste och mest socialt fulländade människor. Jag har en känsla av att det är min mors inställning som jag har "internaliserat". Hon visade aldrig ömhet/kärlek och hade alltid saker att anmärka på sedan mina tidigaste minnesfragment.
- Titta, mamma. Titta vad jag har gjort -- J.
- Okej, jaha. Om du ändå kunde ha gjort K, L och M också... Det gör A:s dotter och hon är ändå 1 år yngre än dig.

Jag har mer eller mindre tacksamt lapat i mig hennes goda föredöme och tagit det till en ny nivå.

Vad gäller förankring i verkligheten så tror jag att den är ovanligt god (vilket utesluter dysmorfofobi), jag är säker på att jag ser mig själv precis som jag ser ut i andras ögon om de tittade tillräckligt noga, vi drar dock olika slutsats med avseende på om det duger.

Fast det är just det det handlar om. En slags överaktiv perfektionism som gör att man aldrig duger, oavsett.

Att din mamma inte bekräftade dig har gett en extremt bra grogrund för överdriven negativism och alldeles för högt ställda krav.
Men när ska du ändra på det? Du lever inte under någons överinseende längre som vuxen.
Du får bli snällare mot dig själv.

Min mamma överdrev alltid min begåvning eftersom jag var hennes barn. Hon brukade skämma ut mig genom att i rödvinsfyllan öppet deklarera för gäster att jag nu minsann skulle spela en avancerad pianokonsert eller liknande, trots att jag var medelmåttig. Hon försökte få mig att skämma ut mig i diverse talangtävlingar där jag hade blivit utskrattad, men tack och lov hade jag självinsikt nog att inte ställa upp i någonting.

Jag försöker ändra på det varje dag. Men det är ett stort projekt, det var först för några år sedan som jag lågintensivt började arbeta i den riktningen och det är svårt att "lära gamla hundar sitta".

Och därför har du blivit en enormt uppblåst personlighet som är livrädd för att någon ska komma med en liten nål och sticka hål i din egoballong. För gör man det så kommer du bli avslöjad som den medelmåtta du innerst inne tror dig vara.
Eller är rädd för att bli avslöjad som.

Därav ditt upphaussande av din forumpersonlighet och trollförföljesehysteri.

Hur är det med din självkänsla egentligen?

Jag har alltid varit ärlig IRL med min medelmåttighet. Det är min mamma som blåst upp saker för andra. Jag har aldrig brytt mig om hennes förväntningar. Har tyckt synd om henne i stort sett hela mitt liv.

Även på forumet har jag utgett mig för att ha som högsta dröm att vara en kugge i det fascistiska maskineriet. En poliskonstapel, en namnbricka etc som utför skitjobb åt regimen. Det är den jag är.

Hmm.

Fast du är inte en medelmåtta att döma av hur du skriver. Som flera andra aspergare så har du en enorm talang inom det litterära området. Faktiskt tycker jag att du är en av dem som skriver bäst på hela forumet.
Nu är det inte många som skriver här men du står dig otroligt bra även i förhållande till de flesta andra på olika forum jag är på.

Har du funderat på en litterär karriär någon gång?

Att jag ibland blåser upp mig själv inför andra handlar inte om att bygga upp mitt eget ego utan om simpel provokation. Sånt provocerar människor något enormt.

Vare sig jag tror på mig själv eller inte så har jag förmågan att såra folk djupt, att kränka hela folkgrupper och generera ilska och kaos hos människor. T.ex var det en ung iranier som blev så berörd av skit jag skrev om hans folk att han ägnade år av sitt liv åt att krossa alla myter iranier själva skapat, i syfte att rentvå sitt folk från mina rasistiska påståenden. Han lade upp YouTubevideor och annat. Han bloggade också och påstod att jag ensam lyckats skapa nationellt hat mot iranier.

Jag ser sådant som en bedrift. Att blåsa upp sig själv hjälper när man ska trycka ned folk. Jag har aldrig haft några vanföreställningar beträffande mig själv, men jag låter gärna folk tro det eftersom det föder så mycket ilska hos andra.

Varför behöver du känna att du trycker ner folk?
Vad ger det dig?