Kan du komma genom väggen
kan du höra mina ord
kan du lyssna riktigt noga
och sen säga att du förstod
jag är längre bort än du tror

För att förtydliga:
Nej, pillren har aldrig haft den inverkan på mig - den har jag naturligt ändå. On the contrary: Omgivningen tvingade i mig piller för att den sunda viljan att testa gränser skulle tas ur mig, så att jag skulle kunna bli en produktiv medborgare och supa mig full varje fredag istället för att hålla ett öga på de styrande ski(k)tet.

För cirka tio år sedan, i början av min sjukskrivning så åt jag först Cipramil. När jag gick upp i vikt av den fick jag byta till Fontex. Jag blev hypomanisk och manisk av dessa mediciner. Jag blev hjärnskadad.

Jag började leva ett mycket underligt och utåtriktat liv, umgicks med missbrukare, knarkade, söp. Blev helt personlighetsförändrad. Började bråka med folk. Började hallucinera och såg rödögda demoner lite här och där. Trodde att jag skulle bli en framgångsrik hundfrisör, handler och hunduppfödare. Var på god väg också, men kraschade ju så klart, jag var ju sjukskriven. Det är man för att man är sjuk.

Hade världens jävla storbråk med negrer och zigenare. Samlade ihop hundskit och kastade på negrernas altan som straff för att de stal tvättider och för att deras ungar pissade i hissen. Häcklade dem ogenerat så fort de tilltalade mig. Provocerade även själv fram bråk. Jag var helt orädd och ägde världen, kunde provocera karlar stora som hus. Jag ville innerst inne bli dödad, ihjälslagen. Jag ville döda någon, hacka sönder någon i småbitar och slänga runt köttet i hela trappuppgången.

Gjorde ett seriöst självmordsförsök några dagar efter att jag fått min Aspergerdiagnos. Vid det laget hade jag slutat äta antidepp, men det upprymda tillståndet var kvar. Det var inte ett glatt tillstånd, det var ett galet och carefree samt svårt ångestdrivet tillstånd.

Jag gick från att ha varit en vän och timid utåt sett lugn flicka till ett maniskt, aggressivt monster. Vilket jag fortfarande är periodvis. Någonting i min hjärna gick sönder.

Men kontakterna inom vården tyckte det var grejhojta att jag blivit mer aktiv. Varken de eller jag förstod omfattningen av det hela.

Jag kanske blev hjärnskadad av neuroleptika och schizofrenimedicin jag blev påtvingad som barn. Schizofrenimedicinen gjorde mig till ett överkänsligt nervvrak som fick paranoida vanföreställningar mitt på dagen i vaket tillstånd och dessutom förstärkte alla inneboende känsligheter hos mig relaterade till paranoia, t.ex mörkrädsla. Jag trodde att saker skulle hoppa på mig och att min egen spegelbild skulle börja hånle mot mig innan den störtdök ut ur spegeln för att sätta tänderna i mig. När jag blundade kunde jag ibland känna att jag var instängd under det kolsvarta vattnet på ett sjunkande skepp eller som om jag föll handlöst från en mycket hög byggnad. Jag fick fruktansvärda skräckkänslor av denna "supermedicin" (Risperdal) som skulle ta bort mina aggressioner och mitt asociala beteende som givetvis var besläktat med "psykos".

Även i mitt fall slutade jag ta medicinerna utan läkares inrådan efter ett tag.

Känner också igen mig i viljan att provocera fram sin egen död. Jag ville under en period bli knivhuggen till döds på öppen gata.

En sak jag undrar men aldrig fått svar på är varför jag medicinerats med mallorol som åttaåring, Risperdal, Anafranil, Fontex, Hibernal etc när den enda diagnos jag fått är "Aspergers Syndrom"?

Allt jag fått medicin mot har klassats som någon sorts symptom på Asperger, vilket är helt felaktigt.

Jag är en kraftig borderlinepersonlighet med utvecklad narcissistisk personlighetsstörning samt inslag av en uppsjö andra störningar. Borderline kombinerat med impulsstörningar i hjärnan etc... Mina meltdowns/utbrott har varit av borderlinekaraktär minst lika mycket som av autistisk karaktär. Ofta har det varit en kombination.

Under 90-talet var det dock populärt att försöka smälta samman så många diagnoser som möjligt och klassa allt som "Asperger". Borderline försvann nästan helt som något man ens diskuterade under andra hälften av 90-talet. Det är först under senare delen av 00-talet som borderline blivit populärt igen. Länge sågs det som en ofärdig och dåligt definierad kvarleva av gammal psykiatri som folk helt tappade intresset för när den autistiska upplysningsvågen svepte över världen. Nu för tiden verkar dock Borderline vara tillbaka och dessutom fått klara definitioner.

Kanske insåg man att det inte går att beteckna allt avvikande och känslomässigt stört som "Asperger" längre. Det finns ett behov av benämningar som Borderline.

ag har inte blivit galen av Fontex/fluoxetin.

Däremot är det som medicinen från helvetet när man ska sätta ut den!

Elektriska pulseringar genom hela kroppen som man måste hålla koll på för att inte föra sig som per Oscarsson i högform.

Och så känns det som jag har maginfluensa.

Och då ska man veta att detta anses vara den enklaste av SSRI-preparaten när det gäller att sätta ut.

Så passa dig från att äta för länge.

Angående att provocera - det har jag ägnat mig en del åt. Fast mest i Eddie Meduza-stil. När jag började inse hur inskränkta folk är, så var det nästan som "tvunget" att säga och göra saker för att se hur de reagerade. En del "practical jokes-grejer" har jag gjort också.

En sjuk sak som jag gjorde en gång var att ta ALLA plastmuggarna på en toa på ett sjukhus, skriva "jag har spottat här" (eller liknande - det var olika i varje mugg) i botten på varje, och sedan sätta tillbaka alla igen. Jag tänkte "undrar om de blir förvånade när de tar en mugg, och undrar om de blir ännu mer förvånade när de upptäcker att någon galen jävel har gjort samma med ALLA FEMTIO muggarna!".

När jag var på aspergerläger i empowerent, och skulle kanota med en annan aspergare, så kapsejsade vi. Då bestämde vi oss för att skoja lite, och låtsas som att vi inte fattade att vi var genomblöta. Först duschade vi lite med kläderna på så att vi verkligen blev ännu mer blöta, sedan gick vi in i huset/gården/whatever (Almåsa) och gick runt med drypande kläder. Alla påpekade att vi var blöta, och vi låtsades som ingenting. Till slut kom ledarna för lägret fram och sade flera pedagogiska saker om att bli blöt och kall. Fast vi låtsades som ingenting.

Men till slut blev vi utkörda för att vi blötte ned mattor och parkett.

Det lustigaste var nästan att ledarna nog trodde att vi verkligen inte fattade någonting.

Köra grov ironi åt "proffs" som vet att man har AS är kul också. De vet nämligen inte alls om man menar vad man säger eller om man är ironisk. "Aspergare kan ju inte förstå ironi".

EDIT: Jag måste berätta om en där kanoten. De som "hade hand om aspergarna" de trodde att det var för att "vi" gjorde fel eller nå't som kanoten kapsejsade. De trodde inte på de som sade att den "bara kapsejsade av sig självt". Tills de själva kapsejsade. DÅ informerade de om att det var en osäker och ranglig kanot.