Från nån HELT annan stans:

Hennes ögon var som två bruna cirklar med stora svarta prickar i mitten.
(Russell Beland, Springfield)

Hennes ordförråd var lika dåligt som, som, äsch, skit sak samma.
(Okänd)

Han var lika lång som ett 180 centimeter högt träd.
(Jack Bross, Chevy Chase)

John och Mary hade aldrig träffats. De var som två kolibrier som heller aldrig hade träffats.
(Russell Beland, Springfield)

Åskan var öronbedövande, och lät ungefär som den tunna plåt som skakas bakom scenen under stormscenen på en teater.
(Barbara Fetherolf, Alexandria)

Den röda tegelstensväggen hade samma färg som en tegelstensröd färgkrita.
(Jennifer Frank and Jimmy Pontzer, Washington and Sterling)

Killen som skrivit det har aldrig sett en vagina. Det är det roliga. Hans böcker börjar bli legendariska bland alla exempel på hur man inte ska skriva. Verkar vara många som uppmärksammat dem i negativ bemärkelse.

Vissa av de där citaten du valde ut skulle kunna ha varit från dörrklockemannens memoarer.

.... det är ETT sätt att gå till historien!


Människor helt utan koll går till historien! Marie Antoinette om varför bönderna svälter: "Varför äter de inte bakelser?"

Hehe, jo Lush cosmetics har ett läppbalsam i sitt julsortiment som heter Let Them Eat Cake. Smakar julkaka. Namnet är löst baserat på hennes uttalande. Bönderna har slut på bröd! Men då kan de väl äta bakelser!
I brist på bröd kan man smörja läpparna med ett lyxigt läppbalsam.

Jag ska tamejfan inte skriva en bok.

Bara du fortsätter skriva här - och där (eller var du nu skriver ...)!

Jag skriver både här och där. Och där.
Lite där och där också.

Mest bajsnödigt tråkiga inlägg som synes men ändå.

Skriver du på fler ställen?

Jag är lite försiktig av mig, men har skrivit ett och annat på det andra AS-forumet, då under ett kortare namn. Det mesta där (liksom här) är då rätt lättviktigt.

Det har inte blivit så mycket längre skriverier på länge. En och annan rapport för några årtionden sen. Det blev nu så, det som en gång i tiden började som ett skrivande för mig själv, som ett sätt att bearbeta en haltande kommunikation med andra. När jag vid tillfällen visade upp det jag skrivit för andra, så kunde de säga att det var mycket enklare att förstå det jag skrev jämfört med det jag fick ur min mun. Det fanns väl även de som tyckte att jag borde skriva något mer skönlitterärt, vilket till och från fick mig att tänka att en vacker dag när solen inte längre skiner ...

Trots att det nu ännu inte blivit något av med det, kan jag inte vara helt säker på att det aldrig blir någon bok. För rätt som det är kan det hända att jag tycker att jag inte har något mer att förlora. Allt är redan förlorat, så varför inte ge igen - det vill säga att skriva ihop något från de inre gömmorna - som trots att de är möjliga att förlora sig i ändå på något sätt inte är förlorade (eller min förlust helt total).

Nog ordbajs för detta inlägg.