Det är svårt med trygghet och ro i själen, jag lyckas aldrig att få det. När jag någongång
får ett "lugn" så är det hela tiden något som drar mig mot kaos, jag själv genom handlingar
och livet självt genom att försätta mig i situationer jag inte har bett att få hamna i.
Nu har jag alla möjligheter att skapa lugn och ro, jag tror de bästa någonsin, men någonting
sliter mig och min själ mot kaos, jag hoppas kunna stå emot, men tror inte, det handlar
inte bara om relationer utan allt.
Jag har på sätt och vis accepterat att jag aldrig någonsin kommer att få lugn, ro och trygghet.
Kaos ger mig konstigt nog kraft, ändå söker jag, har alltid sökt frid, men får det aldrig, måste
hela tiden vidare, dör om jag stannar.
Kanske är jag rädd för att stanna, vet inte, rädd för ansvar erkännes, jag tror jag skulle vilja
sitta på verandan i gungstolen och klappa hunden, men kommer säkert aldrig att hamna där.
Är jag ensam om det här eller känner någon igen sig??

Jag känner igen det där.
Att ha det lugnt är väl trevligt på sitt sätt, men det är så förbannat långtråkigt.
Kaos å andra sidan ger den där lilla extra energi som behövs för att klara av att bränna ut sig.

Man kan inte bli trygg så länge man inte kan lita på att folk gör det de säger - exakt det de säger och inget annat.

Folk är, i största allmänhet, inte kloka.